Priset på oljan svider inte bara vid pumpen

Hormuzsundet kan kännas långt borta, men vid en åländsk bensinpump märks kriget mot Iran direkt. Oljepriset skjuter i höjden och allt från bensin till uppvärmning och transporter blir dyrare för hushåll som redan kämpar med höga kostnader. Det blir ett direkt riktat slag mot en hushållsekonomi som redan är ansträngd.

I skuggan av kriget i Iran kan det kännas futtigt att tala om bensinpriser. Människor dör, Iran styrs brutalt och USA:s president hotar att utplåna landets kraftverk utan att ge några svar på hur kriget ska avslutas. Samtidigt kan vi inte undvika fakta. 

Europa visar sig återigen sårbart då man sitter i knnäet på externa aktörer. Man behöver på allvar minska sitt importberoende, annars kommer varje kris i Hormuz eller på andra håll att direkt översättas till högre räkningar för medborgarna.

Från ett åländskt perspektiv är hela denna utveckling mer besvärande än för många andra regioner i Europa. Orsaken till detta är, vilket Ålands statistik- och utredningsbyrå flera gånger konstaterat, det åländska samhällets struktur. Vi är beroende av sjöfart, turism, importberoende och långa transportkedjor. Det gör att vi blir betydligt mer sårbara för priset på olja än andra.

De åländska färjerederierna har redan dragit ned farten för att spara bränsle, men bunker är fortfarande en tung kostnadspost. När bränslepriset stiger samtidigt som kostnaden för utsläppsrätter i EU:s handelssystem ökar, blir effekten en dubbel smäll: dyrare bränsle och dyrare utsläpp. I praktiken betyder det pressade marginaler, risk för dyrare biljetter och på sikt risk för färre avgångar.

Samtidigt finns det åländska rederier, som utifrån de senaste årens resultat och den nuvarande marknaden, med stor sannolikhet fortsätter gå med vinst. Lundqvistrederierna har både under rekordåret 2022–2023 och under den senaste tidens geopolitiska oro kunnat dra nytta av mycket höga fraktrater på oljetransporter, även om delar av flottan periodvis ligger stilla i väntan på nya uppdrag. 

De tjänar pengar på fraktraterna, inte på oljepriset i sig, men militära angrepp, embargo och omdirigerade flöden skapar just den typ av rörigare marknad som driver upp raterna kraftigt. Det som för färje- och passagerarrederierna framför allt innebär en kostnadschock i form av dyrare bränsle kan därmed samtidigt utgöra en betydande intäktschans för tankrederierna, så länge deras fartyg är sysselsatta.

Den åländska ekonomin är således väldigt beroende av oljeprisets utveckling, både på individnivå och i samhället i stort. Bränsleberoendet är stort och då har vi inte ens nämnt skärgårdstrafiken och utvecklingens påverkan på den. Vilka konkreta åtgärder är landskapsregeringen beredd att vidta för skärgårdstrafiken om prispressen består?

Vi måste även vara ärliga och konstatera att en betydande del av kostnaden som vi nu betalar för bränslet är kopplat till skatter och avgifter. Här behöver finska staten tänka om. För samtidigt som Sverige sänkt bensinskatten för att lindra trycket på hushåll och företag och Kanada valt att betala tillbaka en stor del av intäkterna från koldioxidskatten direkt till hushållen står Finland stilla. Staten måste se över sin strategi. 

Det betyder inte att fossilt bränsle ska flöda fritt. Tvärtom. Men om mer av pengarna lämnas kvar hos människor och företag skapas bättre förutsättningar för att investera i den omställning som krävs – i ny teknik, effektivare energianvändning och alternativa bränslen.

Situationen är ohållbar. Beroendet av fossila bränslen är för stort beaktande den värld vi lever i. Vi behöver alla tänka om och fasa ut beroendet. Inte bara för miljön och klimatets skull utan även för ekonomins och Europas konkurrenskraft samt vår gemensamma säkerhet. Samtidigt måste omställningen ske på ett sätt som inte slår sönder konkurrenskraft och hushållsekonomi. Det är möjligt, men då krävs politik som sätter verklig effekt framför symboliska markeringar, och det brådskar.