Åländsk mark står i centrum när debatten om säkerhetsinlösen väcker frågor om självstyrelse och äganderätt. Frågan handlar inte bara om säkerhet, utan också om vem som ska bestämma över den åländska jorden.Daniel Eriksson
Om vi ger bort marken ger vi också bort makten
Självstyrelse » Åland ska vara tryggt, men trygghet får inte bli skälet att ge bort makten över vår egen framtid. Nu måste vi stå upp för rätten att bestämma över vår mark och vårt samhälle.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Oroande uppgifter kommer från lagtinget. Flera ledamöter uppges vara beredda att godkänna förslaget om statlig säkerhetsinlösen på Åland. Om ryktena stämmer håller åländska politiker än en gång på att missa ett gyllene tillfälle att lägga press på den finska staten och dess oförmåga att få till en ny självstyrelselag för Åland och samtidigt äventyras den åländska äganderätten.
Finska statens förslag om tvångsinlösen innebär att staten, med landskapsregeringens samtycke, kan tvinga en fastighetsägare att lämna sin fastighet mot ersättning om ägandet bedöms hota den nationella säkerheten.
Vid en första anblick kan det låta klokt. Alla vill vi leva säkert och i det godas namn är många villiga att börja rucka på gränserna för vad som i längden är rätt och vad som är fel. Och i detta fall skulle ett åländskt godtyckligt medgivande från våra politiker kunna få konsekvenser långt bortom vad själva förslaget säger, där hela principen om åländsk jord i åländska händer kan sättas ur spel om fel krafter kommer över makten i Finland. Detta dessutom bara på grund av att man inte ser möjligheterna med redan befintlig lagstiftning.
Axel Hjo, tidigare lagtingsledamot och numera doktorand i komparativ statsrätt vid Universitetet i Bergen, har lyft denna problematik tidigare i Ålandstidningen. För precis som Hjo säger är situationen allvarlig. För hur långt kan begreppet nationell säkerhet sträckas, och vad innebär det för självstyrelsens handlingsutrymme?
För även om sittande regering har tillit till statens säkerhetsbedömningar kan långsiktiga självstyrelsegarantier inte bygga på politisk välvilja.
Ålandstidningen
Vi ser rörelser i vår omvärld som griper alla möjligheter till att slå sönder institutioner och minoritetsskydd. Och så är det även i Finland. Hade till exempel inte Sannfinländarna suttit i den finländska regeringen så hade Åland nu haft en ny självstyrelselag, enligt flera involverade i processen. Att åländska politiker i denna situation inte tar det faktumet till sig, om ryktena är sanna, är inte bara besvärligt utan direkt oroväckande.
Det är lätt att förstå att det finns röster i det åländska samhället som sätter stor tilltro till den finska staten och dess säkerhetsbedömningar. Och det finns inget i dagsläget som ens indikerar att vi ska tro något annat. Men vi får inte vara naiva. I synnerhet när vi inte ännu utrett möjligheten att lösa säkerhetsfrågan på egen hand.
Det är dags för åländska politiker att våga vara ålänningar. Våga stå upp för Åland och se möjligheterna vi har. Att godkänna förslaget från den finländska regeringen under rådande omständigheter vore ett historiskt misstag.
I stället för att låta sig skrämmas borde man, precis som Hjo föreslår, snabbt utreda om en åländsk ordning för säkerhetsinlösen kunde etableras genom att utveckla dagens allmänna inlösningsförfarande. Då kan både rättssäkerheten tryggas och tillståndsprövningen framöver skötas och regleras på Åland. Därefter kan eventuella informella konkreta inspel om inlösen från Försvarsministeriet välkomnas. Förslaget är konkret och skulle stärka Åland och den nationella säkerheten. Men framför allt skulle vi inte ge möjlighet för den finska staten att i framtiden kunna ta över mark av ålänningarna med trumfkortet nationell säkerhet.
Nu finns det säkert de som säger att det i förslaget finns en klausul att förslaget säger att det kräver landskapsregeringens samtycke. Samtyckeskravet är viktigt. Men regeringen måste förklara hur Ålands självständiga prövning ska fungera när staten ensam förfogar över delar av säkerhetsunderlagen.
För precis som Hjo nämner i sitt inlägg skulle varje landskapsregering som vågar ifrågasätta Försvarsministeriets bedömning riskera att göras till en bricka i ett spel som sliter sönder åländsk sammanhållning. Där den som säger nej stämplas som säkerhetsrisk.
Det är dags för åländska politiker att våga vara ålänningar. Våga stå upp för Åland och se möjligheterna vi har. Att godkänna förslaget från den finländska regeringen under rådande omständigheter vore ett historiskt misstag. Ett misstag som kommande generationer starkt skulle ifrågasätta och undra varför man inte såg möjligheterna utan sålde ut sig.
Fastighetsinnehav som hotar säkerheten måste kunna mötas med åtgärder. Frågan är inte om Åland ska bidra, utan hur det kan ske utan onödiga ingrepp i självstyrelsen. Också en åländsk ordning kan kräva tvångsinlösen. Skillnaden är att Åland behåller kontrollen över lagstiftningen och prövningen inom sin behörighet. Så bästa åländska politiker; det här är på allvar. Låt er inte skrämmas till medgivande. Åland kan vara tryggt utan att man ger bort ålänningens rätt till åländsk mark.
