När Åland delades i två läger – och verkligheten vann

Åland har blivit ett märkligt skådespel. På ena sidan står klimatkramarna, fortfarande fast i 2007 års global‑warming-Al Gore‑retorik, men med snöskyffeln i handen och blicken riktad mot himlen som om allt löser sig bara man tror tillräckligt hårt. På andra sidan står skeptikerna, som tittat ut genom fönstret och insett att världen förändrats snabbare än våra politiker hinner skriva pressmeddelanden. Dit det kommer allt färre – om någon.

Det råa i situationen är att många som en gång var kramare nu tyst bytt läger. Inte för att de blivit onda eller förnekare, utan för att verkligheten hunnit ikapp dem. När elpriserna rusar, maten blir dyrare, skärgårdstrafiken faller sönder och energin blir ett geopolitiskt dubbelpipigt vapen, då spelar det mindre roll vad som stod i klimatbroschyrerna för tjugo år sedan.

Men majoritetspartierna fortsätter som om inget hänt. De pratar allt tystare men dock inbördes om ”koldioxidbefriat Åland 2030” medan oljepriset slår rekord, transporterna vacklar och Europa och Hormuz brinner. Det är som att stå på kommandobryggan på Titanic och diskutera vems tur det är att ha kikaren med katastrofkurs "steady go".

Skeptikerna ser stormen komma. De ser att vårt ö‑samhälle utan säker energi inte är hållbart, oavsett hur många klimatmål man skriver i en strategi.Eller vem blir rysskonsul. De ser att kriget gjort energin till ett grönt ont vapen och att Åland står obeväpnat. De ser att trygghet 2026 är viktigare än visioner för 2030.

Kramarna håller fast vid sina ideal, men verkligheten bryr sig inte om ideal. Den bryr sig om el, bränsle, mat och fungerande transporter och dito beredskapslager. Och när dessa brister, då spelar det ingen roll hur god man är – bara hur förberedd man är.

Det är rått, men sant: Åland har inte råd med verklighetsflykt längre.

Det är dags att sluta drömma och börja se isbergen "Ohoj" rakt förut.

Elån