Missar historien om ett folks längtan 

Johanna Wickström skriver i tisdagens tidning (23/9) om Folke Bernadottes gärningar och hans tragiska slut 1948. Han skickades till Jerusalem för att medla. Han hade goda ambitioner, men kanske var han för sent ute.

Redan på 30-talet var spänningarna i det Palestinska mandatet vid bristningsgränsen. Arabernas andlige ledare i Jerusalem, stormuftin Amin al-Husseini, hade under lång tid eldat på motsättningarna. Araberna hatade de judiska invandrarna som flyttat in i området. “[De] köper vår mark och tar våra jobb, och deras mål är att göra oss till slavar i vårt eget land”, stod det i pamfletterna som även spred ryktet att judarna ville ta över muslimernas heligaste moské, al-Aqsa.

Det var förstås inte sant. Judarna, som till stor del var flyktingar från pogromer och förföljelse i östra Europa, var i huvudsak fredliga. Under nazismens framväxt kom även judar från Centraleuropa. Dessa immigranter var ofta mer välutbildade och hade kapital för att köpa mark och starta företag.

De betalade ofta betydligt mer än lokala priser för marken de köpte. Det gällde särskilt i områden där jordbruket var svagt utvecklat eller där marken låg outnyttjad. Tel Aviv, till exempel, grundades på mark som köptes av beduiner 1909. Då var det bara betesmark och sanddyner.

Det Wickström missar i sin beskrivning av detta som en “katastrof” är historien om ett folks kulturella och religiösa längtan efter en återgång till det historiska hemlandet. I nästan två tusen år har judarna avslutat den judiska påsken med orden: “Nästa år i Jerusalem.”

Den “överenskommelse mellan parterna” som Bernadotte drömde om, gjordes omöjligt redan på 30-talet av al-Husseini. Han spred ryktet att judarna hade hemliga planer, var kolonialagenter för britterna och ett existentiellt hot mot den arabiska och muslimska världen.

1936 försökte han göra revolt mot det brittiska styret och eftersom judarna betraktades som allierade så attackerades även deras bosättningar.

Under 40-talet radikaliserades antisemitismen ytterligare. al-Husseini blev vän med Hitler, flyttade till Berlin och startade en radiokanal. I en sändning från Berlin 1944 uppmanade han: “Döda judarna var ni än hittar dem. Detta behagar Gud, historien och religionen.”

FN antog den 29 november 1947 en delningsplan som skulle dela upp landet i två delar. Men araberna tvärvägrade.

Värt att nämnas är att när David Ben-Gurion utropade landet Israel följande år var budskapet till de araber som bodde kvar att de skulle få “delta i uppbyggnaden av staten på grundval av fullständig och jämlikt medborgarskap.” Han höll sitt löfte. I dag finns det två miljoner araber i Israel som har fullständiga medborgerliga rättigheter.

Johannes