Skulderna vi inte pratar om

När nästan tusen människor på Åland har skulder i indrivning är det ett tecken på att något skaver i vardagen för många.

Privatekonomi är fortfarande ett av våra sista stora tabuområden. Man kan prata öppet om utmattning, psykisk ohälsa och relationstrassel – men när ordet skulder dyker upp blir stämningen genast stelare. När pengarna tryter tänker många att det är deras eget fel, fast det lika gärna kan bero på sådant ingen rår på, som sjukdom, arbetslöshet, separationer eller dödsfall. Skammen kryper in, gör att man håller tyst och drar sig undan. Just den tystnaden är ofta tyngre än skulderna i sig.

Ekonomirådgivaren Gunilla Holmberg berättar för Ålandstidningen att hon möter människor som burit på sina problem i åratal utan att säga ett ord. Ibland inte ens till den de lever med. Hon beskriver skammen som en bromskloss som håller människor fast i oro och tystnad.

En kvinna hade just förlorat sin partner, saknade bostad och försökte ta sig igenom dagarna med sorgen som enda sällskap. Mitt i allt detta lockades hon av snabba pengar och tog ett snabblån. Hon var inte stabil, inte trygg, och just därför en enkel måltavla för en bransch som vet när människor är som mest sårbara.

Ett annat exempel är en familj som kämpade för att hänga med i det som uppfattades som normalt. Två bilar, resor, aktiviteter – en tyst standard som ingen riktigt har bestämt men som många ändå känner av. De drog på sig skulder inte för att glänsa, utan för att inte halka efter. För att barnen inte skulle känna sig annorlunda. Det säger något om vilket tryck som finns, även om det sällan uttalas högt.

Många bär med sig idéer hemifrån om vad pengar är och hur man bör leva. Små osynliga regler som sätter sig tidigt. För en del är pengar något som alltid tar slut. För andra handlar det om att hålla en viss nivå – gärna med lite fasad, även när plånboken säger ifrån. De där invanda mönstren styr mer än man tror, särskilt när livet gungar.

Ovanpå allt detta finns de förväntningar som lätt uppstår i ett litet samhälle. Inte överallt och inte för alla, men ofta finns en känsla av att vissa saker ”hör till”: bil, resor, aktiviteter och ett hemmaprojekt eller två, gärna sådana som aldrig riktigt blir färdiga. I den bilden är det inte alltid enkelt att vara den som säger ifrån. Att erkänna att pengarna inte räcker kan kännas mer utlämnande än man vill.

Just där – i mötet mellan skam, sociala förväntningar och gamla ekonomiska vanor – blir snabblånen som allra farligast. De kliver fram precis när människor står på knäna och kallar sig själva för ”snabba lösningar”. Ett klick, pengar direkt, inga frågor. Det låter hjälpsamt, nästan omtänksamt, men det är ren illusion. Ingenting i den branschen är byggt för att hjälpa någon i kris, allt är byggt för att tjäna på den.

Därför kan man med fog kalla snabblånen för vår tids mest försåtliga fällor. De slår igen just när människor är som svagast. Ju mer man ser hur affärsmodellen är uppbyggd, desto svårare är det att förstå att den ens är tillåten.

Men oavsett hur systemen ser ut behöver vi också prata om ansvar, på ett varsamt sätt. Inte ansvar som i pekpinnar och skam, utan i att våga se sina egna mönster. De vanor man fastnat i, de tankar man ärvt. Det som får en att säga ja lite för ofta, och att våga be om hjälp innan det blivit för trångt.

Människor hamnar i ekonomiska svårigheter av alla tänkbara skäl. Det säger inget om någons karaktär att livet blir tungt ett tag. Men det finns alltid ett utrymme för att stanna upp och se på sig själv med lite mer klarhet.

Vi behöver prata om pengar på ett annat sätt. Mindre prestige och tystnad. Mer förståelse för att ekonomi handlar mycket om känslor, uppväxt och förväntningar. De styr ofta besluten, särskilt när livet skakar.

Kanske börjar förändringen just där: i att se vilka mönster som är våra egna, vilka som kommer utifrån och vilka vi faktiskt inte behöver bära med oss längre.

Vi behöver ett samhälle där det går att säga ”vi har inte råd” utan att skämmas för det. Där snabblån inte får lika fria tyglar som i dag, och där skolor pratar privatekonomi lika naturligt som annat som hör livet till. Eller där arbetsplatser, om de vill, också kan erbjuda lite grundläggande privatekonomisk kunskap som en del av sin fortbildning.

Mycket skulle vara vunnet om vi pratade om pengar lika avdramatiserat som vi pratar om annat som skaver i livet. Om fler kunde säga ”det blev för mycket” eller ”nu behöver jag hjälp” innan allt har gått i baklås.

Det är ingen svaghet att be om råd. Svagheten ligger i att tro att man måste klara allting själv.