Valrossen Stena förförde många förra månaden. Av någon outgrundlig anledning hade den fylliga varelsen rultat in i Östersjön och tagit sig ända till Kotka, närmare 100 kilometer öster om Helsingfors.
Efter ett pinsamt stopp i ett fiskenät och en skön tupplur i solen på en inbjudande gräsmatta hade Stena kanske tänkt bege sig vidare på färden, men det ville sig inte bättre än att några uppjagade ortsbor kallade på myndigheterna som i sin tur ringde Högholmen.
Där tog den mysiga sagan slut. Stena fångades in och skulle föras till den anrika djurparken i huvudstaden, men efter bara en tredjedel av vägen visade det sig att det stora säldjuret tagit sitt sista andetag. Stena har nu flåtts och håller på att konserveras för att slutligen hamna i Naturhistoriska museets samlingar där hon förväntas dra stora besökarskaror.
Till saken hör att valrossen inte alls hör hemma i våra vatten. Den trivs i betydligt saltare och kallare områden i Norra ishavet där den kan frossa på de musslor som utgör dess huvudsakliga föda. Det faktum att händelsen är så ovanlig borde rent logiskt vara den viktigaste orsaken till att Stena fick så stora rubriker och tät mediebevakning. Den välkända nyhetstorkan är givetvis en annan orsak.
Ändå är det frestande att söka andra förklaringar till det stora engagemang som valrossens öde väckt. Hufvudstadsbladet intervjuade en djurfilosof – titeln till trots en helt vanlig homo sapiens, om än med särskilt stor insikt i etiska frågor med djurkoppling – som drog paralleller till den ångest somliga känner på grund av klimatkrisen.
”Valrossen och andra arktiska djur står på främsta linjen i klimatkrisen. I de arktiska områdena krymper djurens livsmiljöer då isar smälter och havsvattnet blir varmare”, sade Elisa Aaltola från Åbo universitet i intervjun. Detta gör valrossens öde till en påminnelse om de större frågor som står på spel.
Att det är ett långväga djur förstärker enligt henne budskapet: ”Vi har rum för att känna empati för exotiska djurarter, medan vi undviker känslor av empati för arter som vi utnyttjar i vår vardag eftersom det är obekvämt.”
Även Fredrika Fellman på Nya Åland spekulerar i en ledare om fenomenet Stena. Förklaringen ligger enligt henne i att vi generellt har ett behov av lättare nyheter på sommaren. En form av återhämtning helt enkelt. Att historien skulle sluta sorgligt kunde vi inte veta när vi började följa den.
Djuplodande förklaringar må vara frestande men det finns ett betydligt enklare svar på intresset för Stena, och det är att valrossar helt enkelt är fantastiskt underhållande.
En vecka efter att Stena syntes i Kotka gjorde en annan valross entré i en fjord i södra Norge. Det visade sig vara Freya, en återkommande gäst i europeiska hamnar. Liksom Stena försökte hon vila ut efter en förmodat lång simtur när människors åsikter om vad som är lämpligt beteende kom i vägen.
Hon tog sig nämligen upp på allehanda fritidsbåtar för att lapa sol och njuta av livet, med den oundvikliga konsekvensen att båtarna välte och sjönk. Förbipasserande, och förmodligen båtägare, rapporterade händelserna till myndigheterna, som föredömligt nog bestämde sig för att inte störa djuret. Tvärtom gick man ut med ett meddelande till allmänheten om att låta Freya vara i fred, och försökte till och med ett tag hålla hennes vistelseort hemlig.
Dylika båtmarodörer fångas inte sällan på bild och är varje gång en alldeles underbar syn: de är så frodigt välväxta att de ser ut som om de inte kan ta sig fram utan hjälp, de har mustascher som skulle göra Harry Potters farbror Vernon avundsjuk, och deras betar ser så malplacerade ut att man kan föreställa sig Gud själv sitta och fnissa ohejdat över sitt hantverk. Sengångare må vara underhållande, men valrossar slår dem med hästlängder.
Det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, om nyhetstorka eller supervalår råder, eller om klimatet blir varmare eller kallare: en valross hör alltid hemma i nyhetsflödet.
Henrik Herlin
