Vad är skillnaden mellan den indiska och den åländska befolkningen? Jo, en betydligt större andel av ålänningarna bor utomlands.
Det vill inte säga lite. Den indiska diasporan, det vill säga personer boende utanför hemlandet, anses vara den största i världen med sina närmare 20 miljoner individer.
Detta enligt en sammanställning från Förenta nationerna, där man använt en synnerligen strikt definition av begreppet och endast inkluderat personer som själva flyttat utomlands, inte ättlingar till utflyttare. Om man använder en bredare definition blir det genast snårigare, men även sådana sammanställningar görs. Då brukar Kina komma på första plats.
Dessa 20 miljoner indier utgör ändå bara 1,5 procent av hela den indiska folkmassan. Det är hälften av andelen ålänningar som för tillfället studerar bara i Sverige.
Det är värt att stanna upp en aning och förundras. Ålänningarna flyttar ut från landskapet i häpnadsväckande stora mängder. Att just studerande nämns här beror på att det finns statistik att tillgå om deras boendesituation, men även andra grupper väljer att bo utanför Åland under åtminstone delar av sina liv. Vad det totala antalet ålänningar i utlandet kan vara, vare sig man väljer att inkludera boende i Finland eller inte, är inte känt.
I en ny rapport kartlägger tankesmedjan Magma den finlandssvenska befolkningens internationella rörlighet under pandemiåret 2020, och framför allt flyttningen till och från Sverige.
Kontentan är att utflyttningen till Sverige minskade 2020 jämfört med åren innan. Dessutom ökade tillbakaflyttningen från andra länder kraftigt. På mer detaljerad nivå är bilden dock mer nyanserad.
Den största fluktuationen ägde rum i Nyland. Både utflyttning till, och återflyttningen från, Sverige ökade ordentligt. Nyland, framför allt Helsingforsregionen, hade fortfarande ett negativt netto och förlorade alltså mot Sverige i dragkampen om sina svenskspråkiga migranter.
Däremot är bilden betydligt stabilare både på Åland och i Österbotten. Rapportförfattaren Kaisa Kepsu skriver att detta beror på att rörligheten till Sverige på ett mer grundläggande sätt är en del av den åländska kulturen.
I övriga delar av landet hänger migrationens storlek till Sverige på olika yttre faktorer som konjunkturer, trender och andra samhällsförändringar. På Åland och i svenskspråkiga Österbotten däremot kan varken en pandemi eller tillfälliga för- och nackdelar rubba den kulturella kopplingen till den forna västra rikshalvan.
Magmas rapport, den tredje i en serie rapporter om den finlandssvenska hjärnflykten, väcker viktiga frågor om Svenskfinland. Hur ska en redan utsatt folkgrupp kunna säkra sin fortlevnad om hundratals av dess medlemmar – dessutom ofta de högst utbildade – flyttar i väg varje år?
För den finlandssvenska utflyttningen är det nämligen inte, som i Ålands fall, fråga om studerande som är borta några år och sedan återvänder. Nej, dessa emigranter är färdigt utbildade yrkesmänniskor som väljer att arbeta, bilda familj och stanna i ett annat land, oftast i Sverige.
Inte sällan lyfter kommentatorer fram den ekonomiska aspekten av flyttrörelsen: individer som fått sin utbildning på finlandssvenska lärosäten betald av den finska staten gör nu sina skattebetalningar till svenska Skatteverket. Underförstått borde finlandssvenskar veta hut och vara lojala mot sin finansiär.
Det är givetvis ett helt galet tankesätt. Människan agerar för att förbättra sin situation – det är själva grunden till allt vårt välstånd. Att använda ett narrativ om Svenskfinlands överlevnad som barriär för utflyttning är både kallsinnigt och kontraproduktivt.
Det är inte säkert att det går att göra något åt den omfattande utflyttningen från Svenskfinland. Kanske borde man inte heller försöka.
I stället för att stirra sig blind på nationsgränser borde man i stället se på samhörigheter. Eller, i mer abstrakta ordalag, det rörliga framom det stillastående.
Nationella och administrativa gränser är orörliga och på många sätt ointressanta för individen. Det verkliga livet är uppbyggt kring helt andra indelningar som inte sällan förändras över tid. Man kanske har sitt hem och flera släktingar på Åland, medan en bror och dennes familj bor i Stockholm, ett barn i Åbo och ett annat i Mannheim medan en kusin arbetar på fartyg i Medelhavet.
En sådan situation är ur ett åländskt perspektiv inte alls svårbegriplig. Att röra på sig och att se diasporan som en del av hemorten har länge varit del av den åländska vardagen.
För dem som vill bevara Svenskfinland är den sortens tankesätt däremot som att försöka trycka in en fyrkant i ett runt hål. I stället produceras rapporter och åtgärdsprogram på löpande band medan man ängsligt följer med hur decimalerna i den finlandssvenska procenten av befolkningen sakta tickar nedåt.
Visst, det finns saker som behöver göras på den politiska arenan för att möjliggöra ett drägligt liv på svenska i Finland. Men lägg märke till att orterna med den stadigaste migrationen till Sverige också är de mest svenskspråkiga, där man utan problem kan leva sitt liv på svenska.
Här är ett perspektiv som sällan lyfts fram angående finlandssvenskars migration till Sverige: Kanske flyttar finlandssvenskar inte från ett allt finskare Finland utan snarare inom en svensk kultursfär. Ett sådant perspektiv sätter fokus på individen och hennes behov i stället för på godtyckliga gränser.
Och här är ett för sammanhanget lämpligt åtgärdsprogram: Säg ”ha det bra!” när de reser bort och ”välkommen hem!” när de kommer tillbaka. Det är allt.
