Skolans viktiga roll för integration på Åland

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har cirka 300 ukrainare flytt till Åland. Mina möten med några av dessa inklusive min egen mormor har fått mig att tänka tillbaka på tiden då jag själv var nyanländ ukrainare på Åland, år 2008.

Självklart skiljer sig min erfarenhet på många sätt eftersom min familj flyttade frivilligt och inte tvingades fly från ett krig i hemlandet. Men, vi delar trots detta många erfarenheter och intryck, bland annat den svindlande känslan att vara helt ny i ett främmande land med ett språk man inte förstår.

Jag var tio år gammal när jag flyttade till Åland med min familj. Det var en perfekt ålder om du frågar mig, eftersom skolan därmed kunde fungera som ett integrationsverktyg. Jag hamnade i en bra klass i Ytternäs skola, med välkomnande lärare och en stödassistent vid namn Tina som hjälpte mig enormt språkligt och blev ett viktigt stöd. Dessutom var mina klasskamrater inkluderande och det saknades tydliga grupperingar i klassen, vilket underlättade mina möjligheter att bli en självklar del i skolklassen.

Samtidigt ska inte svårigheterna med en sådan flytt förminskas. Visserligen var intresset från mina klasskamrater stort initialt, efter att de nyfiket fantiserat om hur den nya tjejen från Ukraina skulle se ut. Men intresset för mig svalnade ganska snabbt då jag varken kunde prata svenska eller engelska och jag förstod att om jag inte skulle försöka mer riskerade jag att bli utan kompisar

Just den språkliga barriären blev central – bland annat tog det ett halvår innan jag hade min första längre konversation med en klasskompis. Detta satte igång min motivation att ytterligare förbättra min svenska, och bli ännu mer initiativtagande för att få kompisar.

Via skolan lärde jag mig också om viktiga kulturskillnader mellan Ukraina och Åland, till exempel skillnader i kroppsspråk. Eftersom eleverna var trevliga och ofta log mot mig tolkade jag det som att de verkligen tyckte om mig. Det var en förvåning när jag fick reda på att jag hade överskattat hur mycket vissa gillade mig. I Ukraina ler inte folk generellt utan en anledning. Ett leende ger man sällan till någon gratis och om man ler eller skrattar utan anledning uppfattas man ofta som korkad. Skolan blev central för att förstå en sådan viktig kulturskillnad, trots att det var en tillfällig besvikelse att inse att jag inte var älskad av alla i min klass.

”Skolan blev central för att förstå en sådan viktig kulturskillnad, trots att det var en tillfällig besvikelse att inse att jag inte var universellt älskad i min klass.”

Skolan är inte den enda plattformen för integration. Just i mitt fall var den väsentlig, men i andra fall kan sport, hobbys eller jobb vara minst lika betydelsefulla. Jag har till exempel sett hur basket kan fungera som ett integrationsverktyg genom att samla folk från olika nationaliteter, åldrar och kön. Alla fick vara med, vilket var roligt att se!

Det centrala med min berättelse är alltså att skolan blev en oerhört viktig arena för min integration in i det åländska samhället. Därför är jag oerhört tacksam att jag hamnade på en så bra skola som Ytternäs, vars lärare och stödpersonal hjälpte mig enormt. Jag hoppas vi kan ge de ukrainska flyktingbarnen samma förutsättningar som jag fick – för deras skull såklart, men också för samhällets bästa. Lyckad integration är något alla vinner på.

Lyckad integration handlar inte om att ge upp sitt ursprung. Jag får ofta frågan om varifrån jag kommer. Ibland fuskar jag och svarar antingen Ukraina eller Finland, för att undvika följdfrågor. Men självklart kommer jag inte bara från ett land. Jag känner mig både som ukrainare och ålänning, vilket jag är glad och stolt över. Det kan man väl ändå se som ett tecken på en lyckad integration? För mig var skolan viktig i den processen men det finns andra sätt att uppnå liknande resultat.

Det är naivt att tro att alla nyanlända ukrainare kommer att integreras här. Jag vet med all säkerhet att min mormor kommer att åka tillbaka till Kiev så fort hon får chansen medan vissa ukrainare redan har farit hem.

Men genom att vi som samhälle är fortsatt öppet och inkluderande ökar vi chanserna för att de ukrainare som är kvar här – och andra nyanlända på Åland – kommer finna ett andra hem här, precis som jag har gjort.