Någon åker alltid ut – men hur länge till?

Telefonen ringer mitt i natten. Det är polisen. Ett rådjur har blivit påkört och ligger skadat någonstans i mörkret.

Eckeröbon Jonny Wernér kliver upp, tar med hunden och åker ut. Spårar, letar, avslutar. Det är blodigt, det är obekvämt och det sker ofta när de flesta andra sover.

I en intervju med Ålandstidningen den 19 mars beskriver han det som en självklarhet att åka, men också som något som tar på krafterna.

Så ser det ut i praktiken: inte som en enstaka insats, utan som ett återkommande uppdrag. För Jonny handlar det om runt 14 gånger per år. För helheten utfördes 275 eftersök under 2023 av 79 personer som står beredda att rycka ut när telefonen ringer.

Det är inget system med stora marginaler, utan människor som ställer upp. Det fungerar så länge de gör det.

I snitt inträffar minst en viltolycka per dag.

Systemet bygger redan på ett lagkrav: viltolyckor ska anmälas så att eftersök kan göras, något som också konstateras i arbetsgruppens rapport från 2025 om ersättningssystemet. Men utan en fungerande organisation finns det ingen garanti för att någon faktiskt kan åka ut.

Behovet av ersättning är inget nytt.

Frågan har diskuterats i många år och de som gör eftersöken har länge efterfrågat någon form av kompensation för sitt arbete.

I år såg det ut att faktiskt bli verklighet. För första gången avsattes 35.000 euro i budgeten för just detta, ett tydligt steg och ett erkännande av att uppdraget är viktigt och att det inte kan bygga enbart på ideellt engagemang.

Ändå blir det inget.

Inte i år heller.

Lagstiftningen är inte klar. Den ligger inte ens hos lagberedningen. Arbetet ska inledas under året och beskrivs som högt prioriterat, men annat behöver gå före. 

Det är en formulering som låter handlingskraftig, men som i praktiken innebär att frågan skjuts framåt.

Det här är ingen konflikt om vilja.

Det mesta är redan på plats. Beslutet är fattat, pengarna är avsatta och det finns en ganska tydlig bild av hur det ska fungera. Ändå rör det sig inte framåt i den takt som situationen kräver.

Det som saknas verkar vara förmågan att ta sig igenom den egna processen.

Under tiden löser det sig som det ofta gör: någon ställer upp ändå. Så länge det går.

Men det finns en gräns.

Jonny Wernér säger att han överväger att sluta, och det räcker som signal.

Det finns ingen reserv som står redo att ta över. Det är 79 personer, utspridda över kommunerna, som bär det här på sina axlar. Det räcker att några av dem tröttnar.

Det är lätt att vänja sig vid att saker fungerar. Att någon alltid svarar, och alltid åker ut.

Men det är inte ett system, det är ett beroende.

Det här är ingen stor reform.

Det handlar om 35.000 euro, en lagstiftning som ännu inte ens är påbörjad och ersättningar på runt 70 euro per uppdrag i terräng.

Det borde vara görbart, och det borde vara prioriterat på riktigt.

Annars återstår egentligen bara att hoppas att telefonen fortsätter besvaras, även nästa gång den ringer mitt i natten.