Jag funderar på alla ungdomar som gått ut gymnasiet denna sommar och vill leta sig vidare i livet. Eller på niondeklassisten som har valt nästa studieplats till hösten. Troligtvis med många frågor som snurrar i huvudet. Vad vill jag jobba med? Vad drivs jag av? Vem är jag i helheten och vilka är mina värderingar?
Jag slås av alla dessa val som ligger presenterade eller endast en knapptryckning bort. Vi ska inte heller bortse från det sociala trycket, från vänner eller familj som kan skapa förväntningar som egentligen inte är dina egna. Hur reda ut vägen i allt detta? Påverkas vi alls av att var vi befinner oss geografiskt, i vårt fall på en ö i Östersjön?
Reflekterar jag kring hur min egen väg hittills har varit, så kan jag konstatera att många möjligheter fanns tillgängliga redan när jag skulle göra mina val efter gymnasiet. En tidig vana av att röra mig från ön startades av resor över till storstäderna runt om Åland. Denna erfarenhet delar jag med många andra ålänningar. Men vad som inte fanns i lika stor utsträckning som i dag var tillgängligheten till sociala medier.
Jag förundras och känner mig genast lite äldre då jag inser hur stort sociala medier är – hur kan dagens ungdomar orka hänga med i all info som susar fram? Att alltid vara uppkopplad och redo att ta in intryck, och dessutom skapa sig en uppfattning om hur en själv tycker och tänker om allt.
Något som har drivit mig och varit mina ledord är: att ha glädje i det jag gör och att vara öppen för möjligheter. Att välja vägar som känns bra i magen, om än med lite pirr, men som jag känner driver mig framåt. Att ha en utbildning i botten är oftast en biljett in i arbetslivet sedan – du kan påvisa att du kan ta in ny info, strukturera upp den och utföra. Men mer handlar det om dig som individ- vill du ta ansvar, utveckla och samarbeta? Våga ta beslut?
Att jag i dag sitter på Åland och jobbar på ett tillverkande företag som befinner sig på den globala marknaden, innebär att det har funnits individer innan som vågat ta steget ut och inte bara sett begränsningar. Detta fängslar mig, att vi ålänningar i mångt och mycket är orädda. Att våga testa och se möjligheter, misslyckas ibland för att lära sig och på så sätt växa framåt.
Utmaningen i att befinna oss på en ö har naturligt väglett oss in mot att idka handel under alla tider. Ett exempel i närtid är att vi på Optinova har investerat i dessa pandemitider och under våren öppnat en ny fabrik i USA. Vi på lilla Åland är i landet ”over there” och tar marknadsandelar.
Eller om jag blickar mot mig själv, jag som nyexaminerad student som sökte till ett program på Högskolan i Skövde. Ett program (automation) vars inriktning då var ett okänt område för mig men som har skapat spännande utmaningar och oväntade vägval. Allt från lastbilstillverkning, vuxenlärande, finansvärlden och nu som fabrikschef på Optinova.
Att våga och att gilla det. Att vara ödmjuk inför att människor runt omkring är oerhört viktiga för att du ska våga, men att mycket handlar om din egen inställning. Så hur ska den nyexaminerade gymnasisten eller nionde klassisten tänka?
Jag blev oerhört glad att se årets foton på avgående klasser från Ålands yrkesgymnasium, där flertalet klasser hade en genusmix och således till viss grad kan ha utmanat normen, men ännu bättre troligtvis vågat och valt utifrån vad du som individ vill.
Kanske vi i slutändan även kan tacka sociala medier att vi människor vågar, det är enklare i dagsläget att ta del av andra människors olika förmågor och handlingar världen över och inspireras av det. Att få bilder på vad som är möjligt och på den vägen hitta sin egen drivkraft och väg framåt.
Men jag vill också påstå att vi till stor del kan, förutom fira våra snart 100år av självstyrelse, vara trygga i att det åländska arvet av oräddhet kommer att vägleda våra nyexaminerade studenter eller nionde klassister att våga gå sin egen väg.
Linda Sundström, fabrikschef Optinova
