Nya självstyrelselagen knappt en tumme

Revisionen i syfte att modernisera självstyrelselagen blev en tumme. På bordet finns ett urvattnat förslag som absolut inte är någonting att yvas över. Preciseringarna gällande svenska språket kan se bra ut på pappret men hur det blir i praktiken återstår att se. Sett till hur finska statsmakten systematiskt struntar i självstyrelselagens krav om att all skriftväxling med Åland ska ske på svenska finns inget som talar för att det blir bättre muntligen. Tvärtom. Inom statsförvaltningen är svenskan numera ett cementerat nödvändigt ont.

I en rättsstat lagförs den som bryter mot lagen. Men det gäller inte staten själv. Och staten har dessutom landets högsta juridiska organ, Högsta domstolen (HD), på sin sida. Den juridiska kontrollen av åländska lagar blir kvar – en kontroll som sker med finskt förstoringsglas, då det egentligen borde vara tvärtom, att säkerställa ålänningarnas rätt. Att nu även Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ska inlemmas i lagkontrollen riskerar att fördröja processen ytterligare. Det blir ännu mer tungrott.

Enligt förslaget ska inte Åland längre betecknas som “enspråkigt svenskt”, i stället föreslås att ”det samhällsbärande språket på Åland är svenska”. Det här måste ses som en försvagning av språkskyddet som ju är själva fundamentet för självstyrelsen. Varför görs denna ändring? Finns det en trojansk häst inbakad någonstans?

Positivt är att Finland i fortsättningen inte ska kunna göra ändringar i grundlagen som kör över självstyreleselagen. Men återigen, frågan är vilket värde det har i praktiken då det är Finland som bestämmer om tillämpningen med stöd av HD/HFD som lägger praxis. Och någon retroaktivtet finns inte inbakat i systemet, vilket betyder att de finska lagar som redan satt självstyrelsen ur spel blir kvar.

Bra är att begreppet “landskap” försvinner då Åland förväxlas med övriga landskap i Finland, vilket nedvärderar självstyrelsens status. Benämningen “Ålands regering” och “lagtingslagar” är en mer adekvata och beskrivande benämningar.

Även om mycket av det som föreslås kan ses som symbolfrågor, utan praktisk betydelse, finns det vissa positiva förändringar i förslaget. Hit hör att Åland bestämmer om rösträttsålder i kommunalval, standardisering av byggregler samt om språkkrav rörande näringsrätten och toppdomänen ax.

Men att parterna trots drygt 15 år av förhandlingar inte kommit överens om för Åland viktiga behörighetsområden är folkrättsligt tragiskt. Någon egen plats i EU-parlamentet blir det inte. Åland får inte bestämma om sin ekonomiska zon och ges ingen beslutanderätt om arbetsavtal inom offentlig sektor. Och en förändring/modernisering av det ekonomiska systmet mellan Åland och Finland kan ålänningarna sluta drömma om.

Det ger en bitter eftersmak och befäster den finska statens ovilja att fullfölja sin förpliktelse om att ålänningarna ska ges så långtgående självbestämmande som möjligt utan att utgöra en egen stat. Åland fortsätter att släpa allt djupare i bakvattnet efter systerautonomier som Färöarna och Grönland.

Nu är förslaget ute på remiss och ska därefter baxas genom två riksdagar. Risken att det lilla positiva som finns smulas sönder längs vägen och av tummen blir inget kvar. Erfarenhet talar för att det blir så.