Vissa saker hör inte hemma i en organisation

För ungefär ett år sedan avslöjades det att en god vän till mig utsatt andra för sexuella trakasserier under flera år, vilket bidrog till mycket diskussioner på sociala medier då det kom ut.

Jag var både förvånad och inte. Dels för att han var mycket inläst på #metoo och sexuella trakasserier, dels för att jag vid några tillfällen upplevt att han kommit för nära på någon fest, men han hade alltid respekterat mig då jag sagt till. Nu insåg jag att det inte bara handlade om mina upplevelser, utan det var större.

Händelsen väckte tankar om mitt ansvar i det hela. Kunde jag på något sätt ha förhindrat att andra skulle ha blivit utsatta? Nu stod han själv anklagad och försökte hitta ett sätt att ta ansvar.

Då sexuella trakasserier, mobbning eller annan typ av osakligt bemötande uppdagas är det så lätt att lägga allt fokus på en förövare.

Forskning visar att det ofta krävs en miljö där denna typ av beteende tillåts passera. Denna miljö är både du och jag med om att upprätthålla, ifall vi inte säger till redan vid de där små sakerna. Detta gäller oberoende om vi själva utsatts, sett eller hört av andra. För det är så en sexistisk, rasistisk eller hård jargong långsamt och ibland obemärkt skapas. Har vi olika syn på skämt, finns det beteende som inte är ok, finns det vissa personer som verkar få bete sig hur som helst eller finns det en tryckande stämning som är svår att sätta ord på? Vi behöver prata om just dessa saker.

På senare tid har människor fått ”gå” då avslöjanden om trakasserier uppdagats både på Åland och runt om i Finland. Det är lätt hänt att tänka att ”saken” är löst. I alla dessa fall har det framkommit att organisationen haft en miljö där flera bidragit till denna typ av osakligt beteende.

Saken har inte förts vidare, information har undanhållits, eller det som hänt har förminskats. Det betyder att det finns en mängd personer som på olika sätt bidragit till och legitimerat detta beteende, som kanske även fortsätter.

För att verkligen skapa förändring krävs att hela organisationen rannsakar sig själv och alla som befinner sig där funderar kring sin egen delaktighet i att något faktiskt kunde hända, eller att det fortsätter att hända, även om någon behövt ”gå”.

Om vi är en av dem som känner att vi varken sett eller hört något kanske vi behöver fundera på att det också kan bero på att människor inte haft förtroende att berätta.

Olika typer av trakasserier, så som snuskiga eller rasistiska skämt, eller osakligt bemötande så som vredesutbrott, smällande i dörrarna eller elaka påpekanden hör inte hemma i en arbetsmiljö eller i en förening. Då vi låter många olika typer av osakligt bemötande passera för att ”hen är ju så”, ”hen har det lite jobbigt just nu” eller ”hen kommer ändå inte att ändras” så är vi med och legitimerar att kränkningar får finnas.

”Vi behöver fler som min vän,  men vi behöver också fler i maktposition som lyssnar och agerar och fler som sätter ner foten.”

Jag vet att detta arbete behöver göras mer på åländska arbetsplatser och föreningar. Som chef eller ordförande kan du starta en kritisk diskussion om hur vi egentligen gör organisationskulturen här, hur vi kunde bli bättre och vad som krävs för att vi ska lyckas. Som arbetstagare eller föreningsmedlem kan du föreslå för ledningen att starta denna diskussion, om så i ett förebyggande syfte.

För dig som ska driva diskussionen är det är bättre om du redan funderar över din egen roll i att skapa en osaklig kultur, hur bekväm du faktiskt skulle vara att ta emot kritik om att du gått över en gräns och om du redan nu lyfter även de små sakerna som kan uppfattas som obekväma.

Det har gått ett år sedan min vän var i hetluften och han var en av de få som bad offentligt om ursäkt för det som han bidragit till. Han har förstås haft en massa ångest både för det som han gjort eller inte ens minns att han gjort samt för att gå ut offentligt. Han har rannsakat sig, bjudit in de utsatta att ta kontakt om de vill berätta, eller berätta på nytt. Han har varit noga med att säga att han vill höra deras smärta, be om ursäkt fast det kanske är för sent. Han har gjort större förändringar i sitt liv, börjat gå i terapi och tagit tag i de där helt andra sakerna som han bara skjutit framför sig.

Jag vet att han är en mycket lyckligare människa i dag även om han inte vet hur en kan gottgöra för det en gjort. Men han har tagit ansvar. Vi behöver fler som min vän, men vi behöver också fler i maktposition som lyssnar och agerar och fler som sätter ner foten. Vem är du eller vem kunde du vara?

Malin Gustavsson

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.