Dagens ämne: Regeringskrisen i Finland
”Men det måste ändå finnas en gräns för när ändamålet inte längre kan helga medlen. Och den gränsen måste anses vara passerad.”
Efter avslöjandena om rasistiska blogginlägg från Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra, står den nya finska regeringen och darrar. En samlad opposition har krävt att talman Jussi Halla-Aho (Sannf) ska sammankalla den sommarlediga riksdagen för en diskussion om Purras lämplighet som finansminister.
Halla-Ahos svar på uppmaningen var att minst ett av regeringspartierna behövde stöda kravet för att han skulle sammankalla parlamentet.
Vid ett långt möte på fredagskvällen beslöt den svenska riksdagsgruppen, i vilken också Mats Löfström ingår, att inte omedelbart stöda oppositionen. I stället valde man den intetsägande (det går med fog att kalla den för den fega) vägen att överlåta ansvaret på statsminister Petteri Orpo (saml). Statsministern ska föra diskussioner med ledningen för regeringens partier och ”ta över processledningen” i frågan, hette den från den svenska riksdagsgruppen sida.
Hela rasismskandalen har kraftigt försvagat Petteri Orpo och hans regering. I slutet av juni fick den sannfinländska näringsministern Vilhelm Junnila avgå efter att nazistkopplingar gjort honom omöjlig. Riikka Purras inlägg i Hallo-Ahos blogg stinker av extrem, våldsbejakande rasism. Sent om sider gjorde hon en tam avbön, men de gamla kommentarerna har på senare år följts upp av inlägg där hon i nedsättande ordalag talat om muslimska kvinnor.
Problemet för Sannfinländarna är att den rasistiska jargongen bland många av partiets företrädare tycks så utbredd att det inte är svårt att gissa att den utgör ett kitt för partiet. Då blir halvtama ursäkter och undanflykter just tomma.
Problemet är dock inte i första hand Sannfinländarnas. Att partiet står för en i många fall främlingsfientlig politik har vi sett många exempel på genom åren.
I stället faller ett större ansvar på Samlingspartiet, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet som valde att inleda ett regeringssamarbete med Purras parti trots att alla var medvetna om spelplanen.
Nu sitter de alla tre med problemet att de inte vill tappa förtroende, vilket en sprucken regering ofrånkomligen skulle innebära, men heller inte behöva ta ansvar för att stöda de uttalanden som gjorts av regeringskollegorna.
Hittills har krishanteringen varit usel, och såväl statsminister Orpo som det på papperet liberala Svenska folkpartiet sjunker för närvarande allt djupare ned i den sörja som Riikka Purra skapat.
Det är i nuläget svårt att se hur regeringen Orpo ska kunna fortsätta att styra landet med dessa skandaler redan under dess första månad vid makten. Möjligen skulle situationen kunna lösas som Riikka Purra steg åt sidan eftersom hennes utspel skadar såväl parti som regering och land, men frågan är vad det innebär för regeringssamarbetet i fortsättningen.
Det andra alternativet är att Petteri Orpo förklarar att med skandalerna i bagaget så är regeringen inte tillräckligt funktionsduglig för att kunna genomföra sitt ambitiösa program och att han därför upplöser regeringen.
Det tredje alternativet är att Svenska folkpartiet tuffar till sig och tar ställning för de värderingar man säger sig ha och säger att med sådana kamrater vill man inte längre vara med och leka regering.
Om Opro och SFP går vidare, låt det vara med fler tomma löften om att alla partier ska svära sig fria från rasism, så säger man också att man accepterar det som varit. Det gör i sin tur att Sannfinländarnas bas förstärks, och man kan flytta gränsen för det anständiga ytterligare en liten bit nästa gång.
För Ålands riksdagsledamot Mats Löfström är situationen förstås svår. Regeringsprogrammet innehåller mycket bra skrivningar om självstyrelseviktiga frågor. Men det måste ändå finnas en gräns för när ändamålet inte längre kan helga medlen. Och den gränsen måste anses vara passerad.
Om riksdagen tillåts att rösta om förtroendet för Riika Purra bör Löfström rösta nej.
Jonas Bladh
jonas.bladhalandstidningen.ax
Tfn 26 638
