Låt ingen tämja Pippi Långstrump 

Under vintern har en välkommen barnboksdebatt blossat upp på kultursidorna. Startskottet ljöd i januari när litteraturkritikern Margareta Sörenson i Expressen recenserade den Elsa Beskow-efterliknande nyutgåvan ”Sagor om Tomtebobarnen”. En bok som med förlaget Bonnier Carlsens egna ord innehåller nyskrivna sagor ”som knyter an till Elsa Beskows klassiska berättelser och förmedlar hennes naturlyrik, äventyrslusta och tilltro till barnens kompetens”. 

Det är inte riktigt sant. Elsa Beskows bildkonst var känslig, spännande och fantasifull, laddad med en hemlighetsfull magi som de moderniserade illustrationerna helt saknar. Det är bara att lägga bilderna bredvid varandra för att se skillnaden. De nyskrivna sagorna är berättade i modern jagform och präglas av vardaglig, ordrik dialog, medan Beskows texter ofta vilade på rytm och rim. Resultatet är tillrättalagt och pedagogiskt platt.

Bonnier Carlsen har även lanserat nyutgåvor av Muminböckerna som oblygt vispar ihop originalmaterial med nyskriven text. Bearbetade passager samsas med helt nya påhitt och Tove Janssons originalbilder blandas med stilhärmande illustrationer. Berättelserna marknadsförs som tidlösa klassiker trots att de i praktiken är kommersiella själlösa beställningsjobb utformade för att likna originalen.

Pippi Långstrump utsätts för samma övergrepp. Boken ”Pippi räddar julen”, baserad på ”Berättelsen om Pippis jul”, som publicerades i tidskriften Julbocken 1949, visar hur groteskt det kan bli. Förlaget Rabén & Sjögren har anlitat en anonym upphovsperson, som skapat bilder det formligen skriker AI-verktyg om, till att komplettera Astrid Lindgren-texter med illustrationer ”inspirerade av Ingrid Vang Nyman”. (Förlaget har inte dementerat detta.). Det platta och livlösa resultatet är så långt man kan komma från Vang Nymans vilt skeva och energisprakande bildspråk.

Förlagen försvarar sig med att nya barnböcker inte är lönsamma, att det är säkrare att ge ut igenkännbara figurer. Men skälet till att originalen fortfarande är igenkännbara är att de var så originella och högkvalitativa från början att de blev klassiker. Den bästa barnlitteraturen har aldrig byggt på imitationer.

Förutom de kommersiella förklaringarna framförs även argumentet att klassiker måste få förändras för att överleva; annars riskerar de att bli bortglömda. Och det finns en poäng i att tolkningsrätten är central i ett levande kulturarv, men argumentet missar skillnaden mellan inspiration och imitation. Fritt skapande ur en klassisk källa kan leda till nya verk, men när förlag säljer bearbetningar som ”tidlösa klassiker” riskerar de att förväxlas med originalen. Det är denna kamouflageeffekt som flera författare och kritiker med all rätt kritiserar. Förenklad bruksprosa och generiska bilder berövar barnen kontakten med språkets poesi och den originella bildkonstens egenart. Man ska inte underskatta barns förmåga att ta till sig även icke färdigtuggat material.  

Visst kan man leka med klassiker, men då måste leken ske i eget namn, inte under falsk flagg. Barnlitteraturen behöver modiga förläggare som vågar satsa på nya skapare, samtidigt som originalverken får blomma i sina ibland otidsenliga uttryck. Så bevaras ett kulturarv på riktigt. Så inspirerar man barnen att tänka fritt och originellt.