Åländska barnfamiljer har det riktigt tufft ekonomiskt nu och ingen politiker pratar om det. Vi familjer bär hela det åländska samhället. Det är vi som lagar nya ålänningar, vi kostar samhället som minst fast vi betalar som mest skatt, vi fostrar och sörjer för våra barn medan vi försöker vara produktiva och goda medborgare, vi konsumerar och snurrar hela samhällsapparaten.

Men nu är det tuffa tider och det börjar brista för allt fler. Dyrare mat, resor, kläder, el, bensin, rejäla ränteökningar och allmänt sämre köpkraft drabbar de med lägsta marginaler först men nu slår det mot fler och fler. Få saker orsakar sådan oro i en barnfamilj som stressen att alla pengar inte ska gå ihop eller att man måste sänka sin levnadsstandard, typ köpa sämre råvaror, jobba dubbla jobb, dra in på barnens aktiviteter, sluta spara eller i värsta fall sälja sitt hus.
Det är inte så enkelt som att precis alla missköter sin ekonomi, är slösaktiga eller inte arbetar tillräckligt hårt utan kort sagt: vi blir alla fattigare när allt blir dyrare. Att höja lönerna löser inte problemet och några tillfälliga bidrag till vissa grupper hjälper inte majoriteten och det är just majoriteten som börjar lida.
Jag föreslår en konkret åtgärd: 1. Landskapet skär ner sin budget, 2. Inbesparingen används till att öka landskapsandelarna så att, 3. Kommunerna sänker skatten, 4. Och då får vi invånare behålla mer pengar utan att man dragit in på kommunal service, vilket känns viktigt. Denna åtgärd ligger inom nuvarande åländsk behörighet och det är en åtgärd som tjänar varenda skattebetalare oavsett vilken kommun man bor i.
Det är inte rätt att vi barnfamiljer ska anstränga oss, anpassa oss och prioritera i dessa ekonomiska tider men att lagtingspolitikerna ska slippa. Skillnaden mellan vad folk tycker är viktigt och vad politiker tycker är viktigt har blivit för stor och det tjänar inte majoriteten. Sänk skatterna utan att sänka kommunal service, för det åländska folkets skull.

Victoria Johansson (Ob)