ÅHS i våra hjärtan

Den 30 mars rullas jag in till operation av en genomsympatisk sköterska. Jag möts av glada trevliga narkossköterskor. Vi småpratar om vad som kommer att hända. Jag hör de trevliga åländska och svenska rösterna när jag sjunker in i dvalan.

Vaknar sedan, har förstås ont, men blir så rörd av den vänliga sköterskan att jag bara ler och tårögt säger att allt är bra. Det är säkert en märklig reaktion, men det känns så tryggt, bra och allt på mitt eget modersmål. Jag kände en lycka över vårt fina sjukhus och vår fina vård.

Låt mig ta en parallell som färgade mina känslor. Förra året var jag gång på gång till Åbo, måste ofta ta nattbåten eller hotell, när inte flygturerna passade. Tusenlapparna fladdrade iväg. Tack för det slopade sjukkostnads-avdraget regeringen.

Men uttröttad, kom jag till behandlingarna. När jag sövdes var det bara finska som gällde. Jag hade förstått lika lite i Kina, som i det tvåspråkiga Finland när jag somnade in. Samma igen när jag vaknade upp, ingen aning om vad som hände. Upplevelserna var som natt och dag.

Jag träffade en person på kirurgiska avdelningen som också varit i Åbo. När de kom på rond gick de bara till den andra patienten och sedan ut igen. Tack och lov kunde den andra patienten också lite svenska, blev förbannad och undrade varför de gjorde så. Vi kan inte svenska var svaret.

Vårt sjukhus kan vi tacka självstyrelsen för. Jag undrar om hälften av ledamöterna i dagens lagting gör den kopplingen. Åtminstone vet jag en minister som inte vet det. Skulle vi inte ha självstyrelsen, skulle vi vara en del sydvästra Finlands sjukvårdsdistrikt.

Jag tror inte ens den mest naive personen tror att det skulle prioriteras ett sjukhus på lilla Åland med 30.000 personer. Men när dagens politiker skapar ett sådant kaos på ÅHS som inträffade senaste vinter börjar förstås ålänningarna tveka.

När det stundtals inte gick att komma fram till någon vård överhuvudtaget. När superduktiga läkare och vårdare ska sitta och jäklas med hopplösa datasystem anpassade för mångdubbelt större förhållanden än våra. När man sparar bort sekreterare som kan ta de stötarna, när tvätten ska skickas till Sverige i stället för att skapa jobb här på Åland.

Ja, då fattar åtminstone inte jag logiken mera.

Anders Eriksson