Det nordiska samarbetet väcker ganska ofta diskussion bland politiska debattörer och beslutsfattare och medialt. På Åland finner man politiker som är genuint intresserade av Norden som ett politiskt begrepp, bland annat den kulturella samhörigheten betonas väldigt starkt. Jag drar mig till minnes från min tid inom producentrörelsen att det fanns förslag om att när man talade om EU så konstaterades att Norden skulle ha bildat ett eget integrationsområde eller en motsvarighet till EU. Jag dristar mig till att påstå att det för lantbrukets del skulle ha betytt stora problem och även för andra också.
Bland experter på Norden framhålls i regel att det nordiska samarbetet skulle kunna utvecklas mycket längre och att det i det närmaste inträtt en tillbakagång. Det är möjligt att båda påståenden stämmer överens med verkligheten.
Vi kan notera att när Finland och Sverige trädde in i den Europeiska unionen innebar det en stagnation för det nordiska samarbetet vilket inte var särskilt anmärkningsvärt. Många frågade sig om vi behöver två organisationer, även om de var väldigt olika så kom man in i varandras områden politiskt. Så småningom visade det sig att Nordiska rådet trots en förändrad situation har en uppgift och position. Enligt min mening kan rådet vara en organisation som kompletterar EU-integrationen. En viss försiktighet bör dock vidtas så att det inte uppstår någon form av blockbildningar inom EU eller att det uppfattas som så. Var den gränsen går överlåter jag åt experterna att avgöra. Men visst kan de nordiska länderna samarbeta inom EU, hur det ska ske vore bäst att avgöra.
Sedan är det också så att trots en hel del likheter mellan länderna så finns också motsatsen vilket kan föranleda problem ibland.
I och med att vi blivit medlemmar i Nato, och Sverige också kommer att bli det även om det kan dröja innan alla formaliteter är avklarade, och Danmark och Norge är det från tidigare så hänvisas det ofta till att de nordiska länderna måste samarbeta och till och med har det talats om blockbildning.
Om jag har förstått situationen rätt så tillåter Natoledningen samarbete mellan olika medlemmar men inte blockbildning – eller konkretare uttryckt det får inte bli en organisation i organisation.
Det är ett känt fenomen också från mindre organisationer att klickbildningar kan leda till att det uppstår ineffektivitet genom stridigheter mellan olika grupper.
Man brukar säga att Finlands geopolitiska läge höjer säkerhetsriskerna men åt geografin kan man inte göra någonting. Att Åland också ligger strategiskt till går det inte heller att förneka eller det går men i en konfliktsituation kommer det inte att beaktas.
När det gäller nordiskt samarbete så torde det finnas goda förutsättningar att höja beredskapspolitiken. Kraven på beredskap i händelse av konflikt är mycket högre nu än under andra världskriget, produktionen är starkt centraliserad och därmed känslig för störningar. På landsbygden rådde i hög grad självförsörjning då vilket inte existerar i nutid.
Olof Öström
