Vad jag tycker om den ena eller den andra kungligheten torde vara min ensak och det är väl för det mesta apati kryddad med någon häpnad och misstro; över kungligheten i personerna; personerna vet jag intet om. De må sedan vara döda, levande eller bara försjunkna i sin egen väldigt bisarra monarktillvaro; symboler (sådana lever?) var beteckningen ja.
Dessa symboler har dock ibland för vana att ge sig ut i den verkliga världen och inte alltid med framgång vilket vissa yttranden om de kinesiska värdarna bär vittnesmål om. Sannolikt ingen avgörande betydelse för Hongkongs öden men odiplomatisk diplomati gjorde definitivt ingen nytta. Trots att besittningsavtalet för New Territories löpte ut 1997 var det inte bara så att britter flyttade ut och villkorslöst överlät hela kolonin. Avtal upprättades. Och om någon inläser någon sympati för kinesiskt styre där eller i allmänhet i min text är problemet lokaliserat på annat håll än i den texten.
Det indiska imperiet uppgavs 1947, mycket riktigt, men då var det bara att acceptera vad som sedan länge var en historisk anomali; övriga kejsardömen styrda från Europa hade då redan avskaffats men att vara bättre än österrikarna gick inte. Att britternas styre av Indien inte var någon humanitär skröna torde inte ytterligare behöva någon dokumentation då kolonialismen till sitt väsen knappast är konstituerad i något humant varande eller ens rimligt funktionellt styre så här är förstås inte britterna de enda syndarna, men syndare i alla fall.
Sörj i frid var så god vilket också var och en kan göra eller om man så vill eller också avstå. Kanske en tanke också kan ägnas de indier som dog i strid för kejsarkronan med föga tack från samma krona.
Peter Andersson
