Foto:

Måste rätten till pedagogik vara obegränsad?

Den nya lagen om barnomsorg togs i bruk 2022, framdriven av regeringen Thörnroos och utbildningsminister Annika Hambrudd. Jag vill med denna insändare belysa hur den nya rätten till subjektiv rätt till heltid som infördes med den nya lagen, har påverkat verksamheternas belastning.

Den subjektiva rätten till heltid betyder att föräldrar har rätt att lämna sina barn, oavsett ålder, alla dagar i veckan, under dagisets hela öppettid oaktat om vårdnadshavare arbetar, har semester, studerar, är ledig med syskon, arbetslös et cetera. Hur den nya lagen påverkar barnen vet vi inte, eftersom majoriteten i lagtinget inte ville genomföra en barnkonsekvensanalys där man kunde säkerställa att barns rättigheter finns med i beslutsfattandet. Här vill jag tydligt lyfta fram avsaknaden av barnens rätt till vila, återhämtning och fritid. Subjektiv rätt till en högkvalitativ, lärarledd pedagogik är av stor vikt, men måste den vara obegränsad och heltid?

Innan den nya lagen trädde i kraft hade vi i Jomala kommun en beläggning på våra verksamheter inom barnomsorgen på 63 procent i Mariehamn var motsvarande siffra 72 procent. Med beläggning menas hur stor andel av barnen i kommunen som nyttjar barnomsorg. Vi kan nu se en stadigt stigande kurva där vi i dag ligger på en beläggningsgrad om 73 och 79 procent. Om vi därtill riktar blicken lite västerut, mot Sverige, kan man se hur trenden ser ut även några år efter införandet av subjektiv rätt till heltid, där är nu det normala en betydligt högra grad av nyttjande.

Vad vi kan vänta oss är alltså ett ännu större tryck på kommunernas barnomsorg och man står inför en mycket utmanande situation även beträffande tillgång på personal och tillgängliga och anpassade lokaler. Här vill jag åter lyfta svårigheterna att verkställa leveransen av en högkvalitativ småbarnspedagogik då kommunerna inte getts tid eller resurser att anpassa verksamheter och rekrytera behörig personal för det ökande antal barn i allt större grupper. De större grupperna gör det dessutom svårare att identifiera och bemöta barn med behov av specialpedagogik i ett tidigt skede, vilket riskerar att följa barnet in i en påbörjad skolgång.

Vad som också är konstaterat är att många fler barn har mycket långa dagar inom barnomsorgen. Mycket längre dagar än vi vuxna har på våra arbeten. Utöver det ser vi i år att det är många barn som inte får en enda vecka sammanhängande semester under året. Också det något som vuxna inte skulle förorda sig själva. De familjer som tidigare konstaterats ha ett behov av en viss anpassning av rätten till barnomsorg har beviljats det och jag menar att det borde fortsätta vara det verkliga förfarandet.

I Jomala arbetar vi målmedvetet framåt för att nå en långsiktighet vad gäller barnomsorgen. Det kräver ett förändringsarbete och förändring med fokus på långsiktighet kräver sin tid att genomföra. Arbetet försvårades onekligen då vi inte var beredda på den ökning jag beskriver i denna text och vår problematik torde inte vara unik bland Ålands kommuner.
Jag kan konstatera att det är politiker som skapar strukturerna för vad som sedan blir normativt. Att vårdnadshavare nyttjar den rätt som getts dem är fullt rimligt och förståeligt, men är det verkligen den verklighet jag beskriver ovan vi önskar vår framtid?

Sandra Listherby, Lib

Hittat fel i texten? Skriv till oss