Jag har väntat lite med att svara på Viking Lines replik (28 november) på min debattartikel om den åländska sjöfartens klimatstrategi (26 november). Orsaken är att jag ville se om den som artikeln var riktad till, det vill säga landskapsregeringen (LR), också ville kommentera saken. Det verkar inte vara fallet.
Artikeln handlade om huruvida LR hade analyserat de politiska, ekonomiska och andra risker som kan följa av att man i höstas beslöt att arbeta för ett undantag från EU:s klimatregelverk (ETS) för sjöfarten mellan Åland och det finska fastlandet. Poängen var med andra ord inte att debattera nuvarande bränslepriser eller ens i vilken grad kommande klimatregler är effektiva. Frågan var om det är rättvist, strategiskt och annars försvarbart för LR att arbeta för en sjöfartspolitik som går ut på att utnyttja ett regelundantag som är framtaget för andra ändamål och som fram till slutet av 2030 lägger stora delar av kostnaderna för ett skifte till grön transport på andra. Den problematiken berörs inte i Viking Lines svar.
Johanna Boijer-Svahnström inleder repliken med att hävda att min artikel innehåller felaktigheter. Jag kan inte se att hon har identifierat en enda felaktighet. Hänvisar hon möjligen till att jag skriver att ett centralt syfte med ETS är att minska på totalutsläppen av koldioxid? Jag tror inte att någon som är bekant med utsläppshandel betvivlar att ett av huvudsyftena med så kallade ”cap and trade”-system (såsom EU:s ETS) är att lägga ett tak på totalutsläppen, som efterhand minskas. Totalminskningen av utsläppsrättigheter är en förutsättning för att systemet fungerar effektivt och den sker också kontinuerligt i det nuvarande ETS:et, där sjöfarten ännu inte ingår.
I övrigt verkar felaktigheterna som Boijer-Svahnström påtalar vara mer eller mindre medvetna feltolkningar av min text. Jag har till exempel fullt klart för mig att undantaget bara gäller trafik mellan finska fastlandet och Åland och inget av det jag skriver borde förorsaka tvivel om det. Men undantaget kunde (förutsatt att Finland accepterar att föreslå det och att EU-kommissionen inte vägrar) gälla all trafik mellan Åland och Finland. Också varor och passagerare som åker vidare till Sverige skulle i så fall tjäna på undantaget, eftersom rederiet bara behöver erlägga utsläppsrättigheter för en del av resan.
Man kan knappast bagatellisera de inhemska transporternas andel, då den biten står för omkring hälften av Åbolinjens och betydligt mer av Helsingforslinjens samlade utsläpp. Att, som Viking Line gör, jämställa undantaget för glesbygdsöar inom en medlemsstat med reglerna som gäller trafik mellan EU och icke-EU länder är också missvisande, eftersom de politiska och juridiska förutsättningarna för EU att reglera de två olika trafiktyperna är helt olika.
Att Viking Line har sin bestämda ståndpunkt om den här saken är inte helt överraskande. Och även om jag inte delar ståndpunkten förstår jag att företaget väljer att aktivt argumentera för undantaget på de sätt som man finner bäst.
Men det var inte Viking Line som min debattartikel vände sig till, utan till LR. Det är en sak att rederier med olika medel strävar till att slå vakt om sina kunder, bland annat genom att hålla nere biljettpriserna för resenärer som kommer från Finland till Mariehamn och byter båt (som ju utgör huvuddelen av resenärerna mellan Finland och Åland).
Men det är en helt annan sak att LR väljer att försvara den målsättningen genom att arbeta för undantag från EU:s klimatregelverk, dessutom med argument som handlar om glesbygdens ö-samhällens ekonomiska överlevnad och konkurrenskraft. Till skillnad från vad som gäller ett enskilt rederis synpunkter kan man förvänta sig att landskapets beslut och åtgärder åtminstone i stora drag är förenliga med landskapets egna klimatmålsättningar, -strategier och hållbarhetsagenda samt med Finlands, EU:s och FN:s målsättningar om totalutsläppsnedskärningar, inklusive de som gäller för sjöfarten. Eller åtminstone att avsteg från dessa motiveras på ett trovärdigt sätt.
Min egen övertygelse är att det finns flera fördelar för både transportföretag och regioner av att framstå som genuint fokuserade på att lösa de klimatutmaningar som alla står inför i dag. Mycket tyder på att goodwillen som ”klimatsmartheten” skapar också går att omvandla till direkta konkurrensfördelar och att utmaningarna därför också kan ses en möjlighet. Därför befarar jag också att det nu eftertraktade undantaget kan ha motsatt effekt, det vill säga minskad välvilja och tillgång till bidrag och andra förmåner, både för rederier som åtnjuter undantaget och för Åland i sig, både nationellt och på EU-nivå.
Det är fullt möjligt att jag överdriver riskerna, men det hade känts betryggande att veta att landskapsregeringen har övervägt dem och alternativen och på den grunden konkluderat att undantagsvägen i det här fallet är en riktig väg att gå, trots att den rimmar illa med landskapets klimatpolitik i övrigt. Inget i responsen på min artikel, varken var den kom ifrån eller vad den innehöll i sak, gör mig det minsta betryggad på den punkten.
Henrik Ringbom
