Låt oss sänka garderobs-trösklarna!

Att växa upp som gay på Åland var inte alltid lätt. Faktum är att det många gånger var ett rent helvete. Först som 21-åring, efter en utlandsflytt för studier, vågade jag komma ut. Då hade jag ändå personer i min närhet som var öppet gay, och jag omgavs av världens bästa vänner och familj. Ändå var jag livrädd för vad som väntade på andra sidan garderobsdörren. Det var som att kliva ut i ett tyst, okänt mörker.

Efter 14 år utomlands har jag nu flyttat tillbaka till mitt älskade Åland. Däremot slås jag av hur lite som hänt sedan jag lämnade ön. Ordet ”bög” används fortfarande flitigt som skällsord bland grabbgäng. Killar som sysslar med något annat än sport och motorer beskrivs fortfarande som ”modiga”. Precis som jag var ”modig” när jag sjöng opera som 14-åring år 2001.

Vi ålänningar har en tuff och ganska rå jargong, men det är samtidigt det härliga med Åland. Det är en av anledningarna till att jag lämnade det politiskt korrekta Stockholm och flyttade tillbaka till mitt ärliga, osjåpiga Åland. Men det betyder inte att glåporden på skolgården gjorde mindre ont som 14-åring. Det vi älskar med Åland är också det som ibland gör det svårt.

Tyvärr ser vi att homofobi, och andra former av intolerans, ökar och normaliseras runt om i världen, även i Finland. Så hur löser vi detta?
Vi ska ha nolltolerans mot diskriminering. Självklart ska vi inte tillåta nedlåtande kommentarer, men dessa är snarare symtom på problemet, inte orsaken.

Vi löser inte problemet genom att försöka jaga bort homofobin. Det är som att försöka släcka en brand med vattenpistol. Eller med tändvätska? Risken är att hatet ökar när hatarna ges all uppmärksamhet.
När jag kom ut var det nämligen inte de negativa kommentarerna jag var orolig för. Jag var orolig för att ingen skulle finnas där och ta emot mig. Att jag skulle lämnas kvar helt själv där i mörkret. Därför är det viktigare att fokusera på sådant som förenklar processen att komma ut, snarare än att försöka kväva de hatiska rösterna. Att skapa ett tryggt och välkomnande rum för den som väljer att ta de första, stapplande stegen ut ur garderoben.
För det är inte skällsorden, utan ovissheten som är läskigast. Hatarna blir vi kanske aldrig av med, men det är inte alltid hatet som skrämmer mest. Vi kan inte garantera en värld utan hat, men vi kan säkerställa ett samhälle där tillräckligt många säger: Välkommen!

Ju fler personer som vågar vara öppna med sin sexualitet, desto mer ökar acceptansen. Om ens bästa vän, barn, faster eller kollega är öppet hbtqia+, då tänker man förmodligen efter innan man säger något kränkande, eftersom glåporden annars skulle drabba någon i ens närhet. För att nå dit ska vi fokusera på inkludering och jobba för att sänka garderobströsklarna.

Låt oss satsa på ett Åland som jobbar mer för kärlek och öppenhet, och mindre på att försöka utrota hat. Ett Åland där könsrollerna inte är så snäva, varken för killar eller tjejer. Ett Åland där det inte är ”modigt” att vara sig själv. Vi ses på Pride!

Philip Björkqvist (HI)