Rastlöshet råder under föreläsningens första tio minuter. Föreläsaren pratar långsamt och efter varje mening lämnas en liten paus innan resonemanget fortsätter. Dagen innan har jag suttit i en debattpanel där en klocka plingade efter 60 sekunder taltid. Uppskattningsvis 100 pling på 120 minuter som höll takten uppe. Pauserna mellan orden, meningarna och temaväxlingarna var näst intill obefintliga. Efter 90 minuter var gänget rätt så mört och 30 minuter senare lämnar jag lokalen med hög puls och med ett huvud där fem tunga teman med cirka 15 tillhörande sidospår virvlar runt. 75 samtalstrådar i en enda härva på 120 minuter.
När jag 90 minuter senare kliver ut ur sjöfartsmuseet i den friska sensommarkvällen efter föreläsningen med mannen som pratade så långsamt känner jag frid. Jag är avslappnad och känner att jag fått ta del av något som känns helt. Det känns som att varje ord hann sjunka in och jag kommer ihåg hela föreläsningen. Den har liksom stilla lagt sig till rätta i någon modul i hjärnan för att stanna. Hur lyckades han med detta? Antagligen är det frukten av 25 års forskning av kommunikation i samband med demens som jag fått skörda.
Så vad är ingredienserna i detta pedagogiska under och den sköna känsla som dröjde sig kvar efteråt? Om jag ska nämna några exempel som jag lyckats urskilja så är det att han talade ”med” oss och inte ”till” oss. Han var närvarande och hade ögonkontakt med oss åhörare. En blick som nu och då mötte min blick och som gav små stunder av kontakt som gjorde att jag kände mig delaktig. Han höll sig stadigt till en röd tråd i sitt berättande. En tråd som i sakta mak nyanserades och fördjupades.
Den här upplevelsen väcker en längtan om att förvandla sammankomster på Åland till ”sammankonst”! Ett livslångt lärande och praktik i konsten att mötas som människor i närvaro och samskapande och en uppmuntran till ett välgörande samtalsklimat.
Tabita Nordberg (HI)
