Jämställdhet i bakvattnet

Foto:

Ramverket i den åländska politiken är utvecklings- och hållbarhetsagendan tillsammans med självstyrelselagen. En viktig målsättning i agendan är att alla ska ha möjlighet att vara delaktiga i samhället. Jämställdhet och jämlikhet uppnås när kvinnor, män och inflyttade är representerade i beslutande organ. Nu ifrågasätts såväl hållbarhets- som jämställdhetsarbetet inom regeringssamarbetet. Det nordiska snittet i parlamenten är 40 procent kvinnor. Ålands lagting uppnår 30 procent! Inte särskilt smickrande för en 100-åring.

Redan 2015 beslöt en arbetsgrupp samt en parlamentarisk referensgrupp, som hade till uppgift att modernisera vallagstiftningen, att det skulle införas en jämställdhetsbonus. Eftersom det är partierna som bär huvudansvaret för att kandidatlistorna är jämställda. En absolut förutsättning är att det finns både kvinnor och män att välja på för att nå ett jämställt parlament. Förslaget gick ut på att de partier som hade jämn representation på sina kandidatlistor skulle få en bonus att dela på som utgjorde 10 procent av de medel som fördelas till partierna. Förslaget förankrades väl och skickades på remiss till samtliga lagtingsgrupper och till kommunerna. Det hölls flera informationstillfällen, bland annat till hela lagtinget. Jämställdhetsbonusen fick ett positivt bemötande och kriterierna slogs fast i början av 2017, i god tid inför valet.

Nu ändrar landskapsregeringen förutsättningarna utan någon som helst förankring eller beredning. Ett beslut som fattats av majoriteten, bestående av 22 män och 6 kvinnor. Som dessutom ger den stora majoriteten mera budgetmedel och oppositionen mindre. Centern, Moderaterna, Obundna och Ålands framtid tar jämställdhetsbonusen som var tänkt att fördelas under mandatperioden och fördelar den till sig själva trots att de inte hade jämställda listor. För Centern, med överlägset flest mandat, ger det ett ordentligt klirr i partikassan om cirka 15.000 euro under återstoden av mandatperioden. Medlen fördelas utgående från hur många mandat man har och är viktiga för partierna. Men det som är värre är principvidrigheten. Landskapsregeringen borde hålla sig för god för att egenmäktigt ändra de politiska förutsättningarna till sin egen fördel. Landskapsregeringen agerar odemokratiskt och maktfullkomlighet.

Katrin Sjögren (Lib)

Hittat fel i texten? Skriv till oss