Primärproduktion, jordbruk – roten till allt ont, eller trots allt räddningen. När man försöker förbättra tillståndet för vattendrag och Östersjön genom att minska på näringsbelastningen från jordbruket är det egentligen enbart en fråga om hur det ska göras. Vi kan lita på att ingen i dag med vett och vilja belastar miljön i onödan eller med avsikt, inte heller primärproducenter.
Att övergödsla eller dumpa extra näringsbelastning på åkrarna lönar sig inte för den som odlar i enighet med dagens praxis och forskningsresultat. Under de senaste decennierna har man redan lyckats minska på jordbrukens utsläpp av näringsämnen avsevärt. På samma gång har samhällets förväntningar och krav på miljövänligare jordbruksmetoder stigit ännu mera.
Kunde man ändå utnyttja näringsämnena bättre och effektivare? Kunde lösningen hittas i en så vardaglig sak som biogasproduktion?
Primärproduktionen sitter på en råvarupotential motsvarande ca. 10 TWh. Om man fann ett sätt att utnyttja denna energipotential via biogasproduktion skulle man på samma gång få hela den motsvarande mängden råslam processad, vilket gör att näringsämnena effektivare kan tas upp av växterna. Materialet som finns kvar efter rötningsprocessen kan utnyttjas avsevärt bättre av växterna vilket minskar miljöbelastningen.
Men hur få gårdarna att investera märkbart mera än idag i biogasproduktion? Lösningen måste innebära att även gårdarna får nytta av slutproduktens värdestegring. Gårdarna ska inte enbart donera råvaran.
Kunde lösningen vara en teknologisk och produktiv modell, där man skulle producera och förädla biogasen till transport- och insamlingseffektiv LBG, det vill säga flytande metan, redan på gårdarna? Metanen skulle sedan i sin helhet användas som trafikbränsle. Teknologin utvecklas redan idag bland annat inom HABITUS-projektet.
I modellen skulle näringsbelastningen minska genom att råslammet processas, fossila importbränslen skulle ersättas av inhemsk LBG, råslammets nackdelar som bland annat lukten skulle minska, primärproduktionens lönsamhet skulle öka och koldioxidutsläppen skulle minska betydligt. Den största fördelen skulle kanske ändå vara en betydande mängd nya arbetstillfällen inom biogasproduktion, innan väteekonomin fås lönsam.
Så, hur skulle Östersjön då räddas med hjälp av biogasproduktion? Om biogasproduktionen med ovan nämnda metoder fås lönsam i Finland kunde den även bli lönsam i andra länder runt Östersjön. På så vis skulle en ännu större del av råslammet processas.
Alla vinner och naturen tackar.
Hannu Kainu och Veijo Hernesniemi
