Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
För de flesta i allmänheten är LARO (läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende) ett okänt område. Många vet inte vad metadon eller Suboxone är, eller varför dessa läkemedel används.
Metadon är ett långtidsverkande opioidläkemedel som används inom vården för att behandla personer med opioidberoende, till exempel heroinberoende. Syftet är att stabilisera patienten, minska abstinens och sug, och därigenom minska risken för återfall, överdoser och kriminalitet.
Suboxone är ett annat läkemedel som används i samma syfte. Det innehåller buprenorfin (en partiell opioid) och naloxon, och fungerar på ett liknande sätt genom att dämpa abstinens och sug, men med något annorlunda egenskaper och riskprofil.
LARO-behandling är i grunden en livräddande vårdform. För många patienter innebär den en möjlighet att leva ett stabilare liv. Samtidigt är behandlingen ofta strikt reglerad. Vissa patienter får så kallad hämtningslättnad, vilket innebär att de får ta med sig sina läkemedel hem, medan andra måste komma dagligen till mottagningen för övervakad medicinering.
Det finns dock en verklighet inom beroendevården som allmänheten sällan får ta del av.
Jag känner till ett konkret fall där en person med långvarigt beroende, efter fängelsevistelse, inte fick återuppta sin metadonbehandling direkt. Personen blev snabbt mycket dålig och behövde psykiatrisk vård. I dagsläget står personen utanför substitutionsprogrammet.
För att bli återinskriven uppges att personen behöver visa aktivt drogbruk under en period genom positiva urinprov. Detta innebär i praktiken att en redan utsatt person måste återgå till illegalt drogbruk för att få tillgång till behandling igen. Det väcker allvarliga frågor om hur systemet fungerar i praktiken.
Det finns även frågor kring hur kontrollen inom LARO fungerar. Salivprover används som ett viktigt verktyg, men dessa prover är inte alltid tillförlitliga. Faktorer som kvarvarande läkemedel i munnen, individuella variationer och andra omständigheter kan påverka resultatet. Trots detta upplevs det som att provsvaren ofta tolkas utan tillräcklig nyansering, vilket kan få stora konsekvenser för patienten.
Sammantaget väcker detta frågor om:
• Hur beroendevården fungerar i praktiken på Åland.
• Vilka krav som ställs på patienter i utsatta situationer.
• Hur övergången från exempelvis fängelse till vård hanteras.
• Om kontrollsystemen är rättssäkra,
• Om vården i tillräcklig grad utgår från patientens behov.
Jag tror att detta är ett område som behöver granskas och förklaras för allmänheten.
Bettis
