Ove AnderssonOveAnderssonkulturarbetare och skribent
Publicerad
Ålandstidningen
Jag hade nöjet att se premiären av teaterföreningens storsatsning på musikalen ”Cabaret” i stadshuset. Det är med åländska mått mätt en fantastisk föreställning med gedigna skådespelarinsatser, sång- och dansnummer. Men liksom med andra, större produktioner med musikinslag i stadshusets festsal förtog tyvärr själva lokalen en stor del av helhetsintrycket.
Krönika
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det är nästan så att man lider med aktörer, regissör, scenograf och tekniker, som offrar sin själ för konsten genom att klämma in en ensemble på 22 personer, plus orkester, på den trånga ”tittskåpsteaterscenen” i stadshuset. Till detta kommer en välkänd urusel akustik i den tegelstenbeklädda salongen där det stundtals är svårt att uppfatta dialogen trots att skådespelarna bär mikrofon.
Festsalen i stadshuset från 1939 är unik och pampig men uppfyller inte ur något avseende dagens krav på en funktionell teatersalong.
Mariehamns stad står i beråd att renovera stadshuset, men att göra festsalen till en fungerande musik- och teatersal blir nog svårt utan ingrepp i arkitekt Lars Soncks senklassicistiska interiör. Salen fungerar för mindre scenuppsättningar, helst utan talförstärkning, vilket förutsätter att skådespelarna agerar och talar högt och tydligt framme på scenen mot publiken.
Det före detta kyrkorummet med full takhöjd kan med måttliga ingrepp göras till en välklingande teater- och konsertsal.
Teaterföreningen i Mariehamn har sedan byggnaden färdigställdes haft stadshuset som hemmascen och genom åren gjort en lång rad framstående uppsättningar. Men det förringar inte behovet av en fungerande och anpassad lokal för scenkonst i Mariehamns stads regi.
Ålandstidningen
Genom köpet av S:t Mårtensgården har staden en ypperlig möjlighet att skapa ett kulturcentrum för scenkonst. Det före detta kyrkorummet med full takhöjd kan med måttliga ingrepp göras till en välklingande teater- och konsertsal för i första hand alla åländska kulturföreningar. Övriga utrymmen i den 1.000 kvadratmeter stora byggnaden kan med fördel användas som övningsutrymme och möteslokal. Det skulle samtidigt ge liv åt en slumrande del i norra Mariehamn.
Alandica då?, kanske många invänder. Kultur- och kongresshuset fyller absolut en viktig funktion för det allmänna kulturutbudet, men i första hand för professionell scenkonst, större kongresser och evenemang. Alandica drivs på kommersiell grund, även om verksamheten knappast är någon kassako för mecenaten Anders Wiklöfs driftsbolag. Och även om Alandica tillämpar differentierade hyrestariffer för det åländska föreningslivet har få kulturföreningar råd att bedriva återkommande verksamhet i lokalerna. Det här får mig osökt att reflektera över det allmänna intrycket att stödet till kulturen sedan länge är politiskt nedprioriterad till förmån för social föreningsverksamhet. Varför?
Med köpet av S:t Mårtensgården har nu stadens politiker öppet mål att stärka den ideella kulturverksamheten i Mariehamn, som en analog motvikt till skärmberoende och digital inbunden- och ensamhet. Att stimulera ett levande kulturliv ger förutsättningar för att engagera barn och unga i fysisk verksamhet för kropp och själ och samtidigt trygga återväxten av frivilliga krafter att driva föreningarna och därmed kulturen vidare i kommande generationer.
Jag har påpekat det tidigare, men det tåls att sägas igen: Ett levande kulturliv ger fantastiska synergier på kreativitet inom alla samhällsområden. Åland behöver det.