”Jag är 16 år och bor i Stockholm, men för mig är detta personligt. Min morfar och hans vänner var med och byggde upp platsen”, skriver Sara Bergman-Johans om Vedudden som arrenderas av Skötbåtsföreningen.Robert Jansson
Ett billigt pris för att låta Ålands kulturarv leva vidare
Sara Bergman-Johans skriver om varför Vedudden är en viktig plats för henne och Skötbåtsföreningen.
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Nyligen beslutade staden att Ålands skötbåtsförenings arrendeavgift för skötbåtshamnen i Mariehamn skulle höjas med 8.000 procent och arrendeområdet begränsas till endast 15 procent av sin ursprungliga storlek. Det har jag svårt att förstå. Mariehamn säger sig värna Ålands historia, skärgård och kultur, men fattar samtidigt beslut som riskerar att slå undan benen för en ideell förening som i snart 40 år har arbetat för att bevara just dessa värden.
Sedan 1986 har föreningen funnits på Vedudden, och arbetat för att bevara den nordiska klinkbåtstraditionen.
Jag är 16 år och bor i Stockholm, men för mig är detta personligt. Min morfar och hans vänner var med och byggde upp platsen. Min mamma och min moster sov över där när de var små. Nu gör jag samma sak med mina vänner. Det är precis vad ett levande kulturarv handlar om: människor, kunskap och traditioner som förs vidare.
Under åren har det arrangerats Skunk-läger, världsmästerskap i hindersegling och valborgsfiranden. Seglare från hela Norden har övernattat här. En sådan plats byggs upp genom engagemang och otaliga timmar av ideellt arbete.
Det nya beslutet riskerar att göra verksamheten omöjlig. Man måste fråga sig vad staden egentligen vinner på detta. Området är ett naturreservat, kan inte bebyggas och har mycket begränsade alternativa användningsområden. Det saknas el, vatten och väg. Arrendeintäkten lär knappast göra någon märkbar skillnad för stadens ekonomi, medan förlusten kan bli betydande för kulturmiljön och föreningslivet.
Ålandstidningen
Åland har mycket att förlora på att låta traditionen försvinna. Den nordiska klinkbåtstraditionen är erkänd av Unesco som ett immateriellt kulturarv. Båtarna är en del av Ålands identitet och en attraktion som jag vågar påstå inte går att återskapa när den väl försvunnit. Det blir märkligt att använda bilder av båtarna i marknadsföringen av Åland samtidigt som man riskerar att avveckla föreningarna som håller traditionen levande.
Även avvecklingskraven är svåra att förstå. Om föreningen inte accepterar de nya villkoren har de två månader från årsskiftet på sig att sjösätta båtarna och avveckla verksamheten. Att flytta träbåtar kräver planering, arbetskraft och lämpliga väderförhållanden (som till exempel vatten på sjön). Att ställa sådana krav under vintern framstår som verklighetsfrånvänt och onödigt.
Vilken sorts Åland vill ni ha i framtiden? Ett Åland där traditioner, föreningsliv och kulturmiljöer får leva vidare, eller ett där sådant som inte ger omedelbar ekonomisk avkastning tillåts försvinna trots sitt stora värde för samhället?
Min mamma och moster fick uppleva den här platsen som barn. Jag har fått göra detsamma. Jag tycker att framtida generationer också bör få den möjligheten.
Staden borde vara stolt över föreningens arbete och stötta det engagemang som håller den nordiska klinkbåtstraditionen levande. Det som riskerar att gå förlorat här är betydligt mer värt än en arrendeavgift.