En ilsken men märkligt lam valrörelse

Förvisso kommer det en del ilskna utspel, men den verkliga valrörelsen låter vänta på sig på andra sidan Ålands hav. I morgon är det exakt en månad kvar till valet som avgör om Ulf Kristerssons (M) högergäng eller Magdalena Anderssons (S) vänsterdito tar plats i Rosenbad efter den 13 september.

Eller kanske snarare; valet som inleder vad som ser ut att bli ytterligare en besvärlig regeringsbildning oavsett vilken av de två statsministerkandidaterna som går segrande ur striden.

Hittills har den verkliga valrörelsen låtit vänta på sig. Till viss del beror det på greppet från regeringen Kristersson att låta riksdagen jobba extra under den normala semestermånaden augusti och rösta i en lång rad ärenden. När regeringen begärde att riksdagen skulle arbeta under vad som normalt är upptakten av valrörelsen protesterade oppositionen och menade att det var just valarbetet som var regeringens egentliga mål, inte att hinna få igenom så många av sina förslag som möjligt innan man möjligen tappar makten. Det ligger nog en del i det.

Icke desto mindre har valrörelsen mer handlat om de förslag som röstats om än vad de olika partierna vill göra om de vinner makten om en månad. Några spridda förslag har förstås lanserats, men den verkliga valhettan låter ännu vänta på sig.

I avsaknad av de stora visionerna har de olika spelarna i stället varit kvicka med att peka ut brister och fel hos motståndarna, dessvärre ingen ovanlig utveckling i den moderna politiken. Mest har det blåst kring Vänsterpartiets klumpiga kandidaters stöd för terrormisstänkta, men också Sverigedemokraternas justitieministerkandidat Richard Jomshof fick välförtjänt kritik när han kallade såväl Aftonbladets politiske chefredaktör som Magdalena Andersson för quisslingar.

Om vi ser bortom den svala, men som sagt ilskna, valrörelsen och i stället ser fram mot hur resultatet kan komma att se ut så är bilden sedan länge till vänstersidans fördel. I de sammanställningar som finns där alla mätningar läggs samman leder det rödgröna blocket med runt nio procentenheter. Även om avståndet krympt lite den senaste tiden är det marginellt. Regeringen måste med andra ord göra en smått bragdartad valspurt för att komma ikapp. Mest så för Liberalerna som kämpar för sin överlevnad, men bara tycks sjunka allt djupare i opinionen oavsett om partiledaren Simona Mohamsson kramas med Jimmie Åkesson (SD) eller Pridedansar med Ebba Busch (KD).

Hoppet för Ulf Kristersson att få sitta kvar som statsminister hänger snarare på om han hinner övertyga väljarna om att hans regering förtjänar förlängt förtroende tack vare ett rätt framgångsrikt arbete mot gängkriminaliteten – och tidernas valfläsk i form av den skattesänkning på drivmedel som är i kraft under det andra halvåret i år. Moderaternas främsta vapen är det förra, vilket man använder frekvent och exempelvis pekar på att Socialdemokraterna inte vill gå med på att slopa straffrabatten.

För Magdalena Andersson har valrörelsen handlat om att sitta still i båten. Faktiskt så mycket att svensk media rapporterat om att man internt i Socialdemokraterna oroar sig över att man tagit ut segern i förskott. Det kan finnas en sanning i det, S har tappat runt 2,5 procentenheter i år, men partiet brukar vara skickligt på att mobilisera i slutet av valrörelser.

Magdalena Anderssons problem ligger mer i det som kommer efter valet, för hur hon ska sy ihop en regering som accepteras av en majoritet av riksdagen kan bli en svårare nöt att knäcka än Moderaterna. Vänsterpartiets förmåga att ständigt klampa i klaveret, och osämjan mellan C och V är Anderssons största huvudvärkar. I dagsläget ser Centern – som förvisso sagt att Andersson är deras statsministerkandidat – ut att bli tunga på vågen. Kan det finnas en lösning bortom Tidö eller rödgrönt, månne? 

Om det ska hända måste dock valrörelsens mysfarbror Jimmie Åkesson, som hittills mest glidit runt på motorbåt i hawaiiskjorta och hatt, gå med att inte sätta sig i regeringen. Men det ser SD som en självklarhet, speciellt som man lär bli störst på högersidan.

En månad och många frågetecken återstår innan Sverige har en ny regering.