Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Det hela tar sin början redan i klädförrådet, där dagens lilla lotteri äger rum. Här ska vi hämta vår enda tillåtna uppsättning arbetskläder, förutsatt att sådana existerar och, i ett sällsynt lyckokast, råkar finnas i rätt storlek. Eventuella brister beror givetvis inte på systemet, utan på oss själva: vi egoistiska klädsamlare som fyller våra skåp till brädden med stulna textilier.
Väl på plats i arbetet infinner sig den trygga känslan av rigorös kontroll. Att läsa patientjournaler är ett privilegium som närmast kan liknas vid en nåd. Själva inloggningen är en prövning i klass med att forcera Fort Knox: lösenord, kort och appar i en massiv labyrint av säkerhet. Och det är förstås helt nödvändigt, eftersom vår ostoppbara nyfikenhet annars skulle driva oss att tryna runt i grannars och bekantas journaler så fort ingen såg.
Som grädde på moset har vi det nya journalsystemet Cosmic, ett verktyg som på ett pedagogiskt sätt ständigt påminner oss om vår egen “digitala omognad”. Ett begrepp som, när man tänker efter, känns både träffande och uppmuntrande.
Trots att vi alla bär på gedigna utbildningar visade det sig olyckligtvis att vi inte riktigt förstod dem. Därför får vi den stora förmånen att ständigt fortbilda oss genom det omfattande programmet Love. Skulle någon ifrågasätta dess relevans är det naturligtvis ett tydligt tecken på bristande insikt snarare än något annat.
En betydande del av arbetsdagen ägnas åt läkemedelshantering, där säkerheten når nya höjder. Läkemedlen förvaras bakom två, helst tre låsta dörrar, som i sin tur öppnas, eller inte öppnas, med hjälp av teknikens underverk. Allt för vårt eget bästa.
När det gäller maten råder det ingen tvekan om problemets kärna: vi. Våra chefer kämpar tappert mot vår till synes medfödda drift att stjäla allt från bestick till hela måltider. De där besticken som tidigare efterlystes på intranätet? De har vi hemma. Och tidningsrubriker om omfattande svinn i matsalen är givetvis inget annat än en spegling av vår omättliga aptit på andras bekostnad. Att även patientmaten numera hålls under strikt kontroll framstår därmed som en logisk och förebyggande åtgärd, vi slukar ju allt vi kommer åt.
Arbetsdagen avslutas vid stämpelklockan; denna trofasta väktare av arbetsmoralen, vars främsta uppgift är att registrera exakt när vi går hem, så att inga minuter råkar undkomma om vi, gud förbjude, skulle lämna arbetsplatsen innan varje sekund är vederbörligen avtjänad. En fullt rimlig ordning naturligtvis, då vi alla i grunden är lata och opålitliga existenser som helst smiter så fort tillfälle ges.
Visst klagas det ofta på chefer och ledning vid ÅHS. Men är det egentligen rättvist? De har trots allt det otacksamma uppdraget att hålla ordning på denna skara ohederliga, lata och förbluffande trögtänkta individer som råkar utgöra vårdpersonalen. Med det perspektivet framstår deras insats som beundransvärd och man inser som en självklarhet att de snarast behöver bli mångdubbelt fler. Och personalinflytandet fungerar.
Mycket. Trött. Medarbetare.
