Det börjar inte med krig

”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna.”

När George Orwell skrev det i boken ”1984” var det tänkt som en dystopi. I dag känns det obehagligt träffsäkert.

Vi har länge tänkt på krig som något som händer långt bort, och som börjar när något plötsligt smäller. Men allt oftare tar det sin början någon helt annanstans. I berättelser. I hur historien beskrivs, vinklas och långsamt förskjuts. I vem som påstås ha varit offer, och vem som får skulden. Historien har blivit ett verktyg, ett sätt att förbereda marken för det som ska komma sedan.

Nyligen bjöd landskapsregeringen in till en föreläsning under beredskapsdagarna, där säkerhetsanalytikern och författaren Patrik Oksanen talade om Rysslands hybridkrigföring. Det låter kanske som ett ord för experter. I själva verket är det ganska enkelt. Det handlar om hur ett land, som inte alltid kan mäta sig militärt eller ekonomiskt, i stället jobbar långsiktigt med påverkan genom berättelser, osäkerhet och psykologiskt tryck.

En färsk rapport från Myndigheten för psykologiskt försvar (“Historien som slagfält: Rysslands påverkanskampanj mot Finland 2025”), författad av Patrik Oksanen, visar hur Ryssland i dag systematiskt försöker påverka bilden av Finland genom historien. Inte för att förstå det som varit, utan för att forma hur landet uppfattas i nutid – och därmed också vad som anses rimligt i framtiden.

Det är obehagligt vilken bild som håller på att målas upp. Finland framställs som ett aggressivt grannland och ett samhälle som påstås bära skuld. Ordet nazism börjar användas som etikett, om och om igen, inte för att diskutera historia utan för att sätta en stämpel. I rapporten beskrivs hur detta redan förekommer i ryska uttalanden, artiklar och även i rättsliga resonemang, som ett sätt att stegvis ifrågasätta landet i dag.

Det sker sällan genom ett enda stort utspel. Oftare handlar det om att samma saker sägs om och om igen, i nya varianter, i nya sammanhang, tills de börjar kännas igen. Och där någonstans blir det farligt. För det som känns igen slutar vi ofta ifrågasätta. Propaganda är inte alltid smart, men den ger sig inte.

Vi möter ofta sådant med en axelryckning. ”Det där tror väl ingen på.” Eller: ”Det är så absurt att det inte kan få fäste.” Men historien säger något annat. Ofta föregås större konflikter av just detta: en period där berättelser långsamt vridits, förenklats och laddats med känslor. Där bilden av fienden byggts upp steg för steg, långt innan någon talade öppet om krig.

Det som är mest farligt är därför inte att någon sprider osanningar. Det är när de får ligga kvar, cirkulera, spridas vidare till miljöer där kunskapen är låg och sammanhangen få. När de börjar påverka hur ett land uppfattas utifrån, utan att det märks i stunden.

Här hamnar vi lätt på efterkälken. Vi rättar, förklarar, dementerar. Ofta lite för sent. Den som hela tiden svarar på andras berättelser ligger redan steget efter. I berättelsernas värld är det den som sätter ramen som bestämmer hur allt ska förstås.

Det är lätt att tänka att detta angår någon annan – större samhällen, huvudstäder, säkerhetspolitiska experter. Men i mindre samhällen, som vårt, är sårbarheten ofta större, inte mindre. Samtalen går snabbt, förenklingar slår rot och bilder sprids lätt.

Att ta det här på allvar handlar inte om att överdriva. Det handlar om att se hur det faktiskt fungerar just nu.

Orwell hade rätt om en sak till: framtiden börjar formas långt innan vi förstår vad som händer.