Att be om ursäkt är värdigt

Det finns ögonblick som är så pinsamma att man helst vill backa ut ur rummet och låtsas att man aldrig varit där. De flesta har åtminstone en sådan händelse i bagaget: fel ord i fel sällskap, ett skämt som inte alls blev som man tänkt sig, en imitation som borde ha fått stanna i huvudet. Men de flesta av oss slipper se våra misstag förvandlas till nationell debatt – och vidare ut i världen.

Sarah Dzafce gjorde inte det. För bara några månader sedan kröntes hon till Miss Finland, en titel som kommer med glitter, synlighet och ett alldeles särskilt offentligt ansvar.

Bilden i sociala medier där hon drar ut ögonen och skriver ”ute och äter med en kines” satte i gång en diskussion om rasism och ansvar som snabbt växte långt bortom Finland. Även ålänningen Gideon Hagström reagerade starkt, och hans video om händelsen nådde snabbt över en miljon tittare. Gesten har länge använts för att håna människor med asiatiskt ursprung, och den historien försvinner inte bara för att avsändaren är ung eller inte menade något särskilt. Symboler lever sitt eget liv. De aktiverar lager av fördomar och stereotyper oavsett intention. Just därför har människor som representerar något större än sig själva ett ansvar att förstå vilken tyngd sådana symboler har. Att någon inte menade illa ändrar inte vad en gest betyder för den som drabbas.

Och nej, det här handlar inte om att man aldrig får skämta längre. Humor dör inte av lite eftertanke. Den brukar snarare må bra av det.

Både Sarah och organisationen bakom Miss Finland har bett om ursäkt. Det är bra. Det borde vara självklart. 

Samtidigt händer något märkligt så fort sådana här frågor dyker upp: vissa börjar inte fundera över rasism alls, utan ser ett utmärkt tillfälle att göra narr av hela saken. Riksdagsledamoten Juho Eerola (Sannf) lade till exempel ut en bild där han gör exakt samma grimas – som ”stöd”. Det är svårt att föreställa sig en tydligare illustration av varför samtalet behövs. När folkvalda politiker själva normaliserar sådana gester blir skadan långt större än en miss i sociala medier.

Kanada gav världen ett ovanligt tydligt exempel på hur en riktig ursäkt kan låta. När gamla bilder dök upp på premiärminister Justin Trudeau där han hade målat sitt ansikte svart, försökte han inte prata sig runt det eller skylla på att ”det var andra tider”. Han sade: Jag gjorde det här. Det var fel. Jag förstår varför. Jag ber om ursäkt.

Inget stort nummer, bara en människa som förstod att det han gjort bar på något mycket större än hans egna avsikter. Det finns något befriande i sådana ursäkter. De lugnar ner situationen, öppnar upp den och visar att man faktiskt har lyssnat. 

Att erkänna fel är inte att gå under. Det är att växa. Det är framför allt att visa omtanke om dem som fått bära de där skämten, gesterna och imitationerna genom historien. Ett barn med asiatiskt ursprung ska inte behöva se någon dra ut sina ögon i skämtsam anda och undra om omvärlden någonsin kommer att förstå hur sådant känns.

Det är då saker börjar förändras: när människor tar emot kritik med nyfikenhet i stället för försvar. När vi försöker förstå varandra, även när det skaver.

Man tappar inte värdighet av att be om ursäkt. Man får den.