Är vi lata i Europa?

När den tidigare italienske premiärministern och chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi för snart ett år sedan lade fram sin rapport om tillståndet och framtiden för europeisk konkurrenskraft gick debatten hög. EU-zonen släpar markant efter USA vad gäller tillväxt, produktivitet och innovation. Mycket förenklat; Europa tappar i konkurrenskraft medan USA uppfinner mer och jobbar hårdare.

Vid sidan av debatten om hur man ska göra EU-området mer konkurrenskraftigt och skapa bättre förutsättningar för innovation (som i sin tur skapar tillväxt genom nya företag), finns på våra breddgrader en helt annan debatt på samma område. 

Med regelbundenhet kommer frågan om arbetstidsförkortning upp både i Finland, Sverige och också här på Åland upp på bordet. Förkortad arbetstid ger större möjligheter till återhämtning och ett mer hållbart liv utanför jobbet. Senast i helgen som gick behandlade de svenska Socialdemokraterna frågan på sin kongress och tog ställning för en förkortning av arbetstiden, om än på sikt.

Dessa båda frågor står inte i direkt konflikt, men har stor inverkan på varandra. EU har en betydligt lägre produktivitet per arbetad timme (med stora variationer mellan medlemsländerna) jämfört med USA, och gapet har de senaste åren växt rejält. Mellan 2019 och 2024 ökade produktiviteten per arbetad timme i USA med drygt tolv procent, men bara med 3,8 inom EU.

Att i det läget driva igenom en sänkning av arbetstiden skulle ytterligare försvaga EU:s konkurrenskraft gentemot USA, även om produktiviteten skulle öka per arbetad timme. Svenska fackorganisationen LO räknar med att tappet i produktion vid en arbetstidsförkortning blir hälften av vad förkortningen ”kostar” eftersom arbetstagaren jobbar mer effektivt de timmar hen är på jobb. Men likväl blir det ett bortfall.

Lösningen är dock inte så enkel som att om vi bara jobbar mer inom EU så löser sig allt. Diskussionen är både bred och komplicerad, och omfattar allt från kultur till stadsstöd och utbildning. Men om vi håller oss till arbetstagarnas del i frågan finns det som förespråkarna för arbetstidsförkortning framhåller som en nödvändighet och fördel: ett bättre liv. Den genomsnittliga amerikanske arbetstagaren jobbar fler timmar än sin europeiska kollega, och producerar alltså mer på den tiden. Samtidigt står stora grupper i USA utan det sociala skyddsnät vi ofta tar för givet i Europa, många tvingas till dubbla jobb och har en utsatt position på arbetsmarknaden.

Detta är säkerligen en anledning till den högra produktiviteten, förutsättningen att om du inte levererar får du sparken är en effektiv motivator. Men knappast något som skapar en hälsosam arbetssituation.

Situationen i de flesta länder i Europa är radikalt annorlunda, med starka sociala skyddsnät och rättigheter vad gäller både anställningsskydd, föräldraledighet, semester och facklig representation.

Frågan blir då om en arbetstidsförkortning behövs i så stor grad att vi riskerar att ytterligare minska Europas konkurrenskraft. Det blir mer av en ideologisk fråga om vad man tror på. Ger en potentiellt bättre arbetssituation en större avkastning per arbetad timme, eller leder det till lägre produktion och större kostnader för arbetsgivarna?

Oavsett vilket läger man ställer sig i kräver frågan stor eftertanke innan ingrepp i arbetsmarknaden görs. För Europa har varken råd att tappa i produktivitet eller få arbetstagare som inte klarar att jobba ett helt arbetsliv.

Svaret på den tillspetsade frågan i rubriken och ingressen blir att nej, vi är inte lata men vi har tagit allt för lätt på att världen runt om oss ökat takten och vinner över oss. Europa behöver bli starkare ekonomiskt för att klara ökade försvarskostnader, säkra jobben och försvara det sociala skyddsnät vi har.