Åland måste bestämma sig – är elitfotboll viktigt eller inte?

Hur viktig är fotbollen för Åland? 

Den frågan ligger i praktiken bakom diskussionen om Wiklöf Holding Arena (WHA), ligalicenskrav och Mariehamns stads roll i finansieringen. När IFK Mariehamns vd Jimmy Wargh talar om att spela matcher i Åbo är det egentligen inte bara ett praktiskt resonemang. Det är ett sätt att formulera en större fråga. Vill vi ha elitfotboll på Åland eller inte? 

Liknande diskussioner har förts på många håll i världen. När Brasilien arrangerade Confederations Cup 2013 och fotbolls-VM året därpå fylldes gatorna av protester. Många kritiserade att landet satsade enorma summor på arenor och evenemang i stället för på utbildning, arbete och sociala reformer. Argumenten var rationella. Samtidigt är det nästan omöjligt att föreställa sig Brasilien utan fotboll. När Tyskland slog det brasilianska landslaget med 7–1 i VM-semifinalen 2014 blev det en nationell chock. Fotbollen är där inte bara en sport utan en del av landets identitet. 

Åland är naturligtvis inte Brasilien. Men också här har fotbollen blivit en självklar del av samhällsbilden. När IFK Mariehamn steg upp i den högsta serien 2005 förändrades något i det åländska idrottslivet. Året därpå följde Åland United efter. Sedan dess har elitfotboll funnits här utan avbrott. En hel generation ålänningar har vuxit upp i ett samhälle där nationell toppfotboll spelas på hemmaplan. För många är matcherna en del av helgernas rytm. För andra är det något man följer mer på avstånd. Alla bryr sig inte. Men nästan alla vet att den finns. 

På det sättet har elitfotbollen blivit en del av Ålands samhällsidentitet. Lite som vårjakten, Kapellskärsfärjan eller Rockoff. Så länge de finns uppfattas de som självklara inslag i vardagen. Först när de försvinner märks tomrummet. Alla ålänningar jagar inte. Alla åker inte till Sverige och en del håller sig långt borta från Rockoff. På samma sätt är långt ifrån alla intresserade av fotboll. Men fenomenen finns där ändå, som en del av helheten. Det betyder inte att de är viktigare än sjukvård, skola eller andra grundläggande samhällsfunktioner. Men samhällen består inte enbart av det nödvändiga. De består också av sådant som skapar gemenskap, stolthet och igenkänning. Just där finns idrotten.

Den moderna elitfotbollen styrs av internationella regelverk. Arenor måste uppfylla vissa krav för att klubbar ska få spela på högsta nivå. Att leva upp till dessa standarder kostar pengar och kräver politiska beslut. Därför är frågan om WHA större än en diskussion om en enskild klubb eller en enskild arena. Den handlar i grunden om vilket sorts samhälle Åland vill vara. 

Om man vill att åländska lag ska spela på nationell elitnivå behöver förutsättningarna finnas här. Om man inte vill det är det också ett vägval men då bör det sägas öppet. Jimmy Warghs fråga är därför berättigad: vill ålänningarna ha elitfotboll? I slutändan handlar det inte bara om fotboll. Den handlar om vad vi tycker är värt att ha kvar i vårt samhälle.

Om svaret är ja måste man också diskutera hur ligafotbollen ska tryggas långsiktigt. Den gäller hela Åland, inte bara IFK Mariehamn och Mariehamns stad. Vilka möjligheter ger inte en modern arena? Vi vet att stora konserter arrangeras i ishallar och till exempel på Wembley, som i grund och botten är en närmast helig fotbollsarena. Finns det intressenter som vill skapa sådana här tillställningar? Bevisligen fylls exempelvis hela Mariehamns centrum på två torg samtidigt den 25 juli varje år. 

Är svaret nej kommer minnet av dessa år att synas som en led-tavla på en arena där det spelas division tre-fotboll för herrar och förhoppningsvis ligafotboll för damer så länge som Åland Uniteds organisation klarar av att ensam uppfylla Nationella ligans krav, som också de ökar varje år. Det blir, precis som gällande vårjakten, en fråga om minnen.