Åland hör hemma i de vuxnas sällskap

Ålands självstyrelse är inte bara en juridisk konstruktion, den är också ett fungerade exempel på internationell konfliktlösning, ett uttryck för identitet, språk samt viljan att forma ett eget samhälle. Men självstyrelse är på intet sätt detsamma som isolering. Sedan 1922 har Åland utvecklat egna lagar, strukturer och institutioner som speglar våra verkliga behov. För att bygga ett robust och fungerande åländskt samhälle krävs samtidigt ett ömsesidigt, respektfullt och tillitsfullt samarbete mellan självstyrelsen, statsmakten och den övriga omvärlden.

Att skapa ett fruktbart och för bägge parter framgångsrikt samarbete är utmanande. Risken finns att samarbetet i stället leder till att Åland assimileras in i det övriga Finland. Skillnaden mellan samarbete och assimilation är avgörande. Samarbete innebär att Åland och riket möts som jämbördiga parter, där såväl Ålands som rikets behov respekteras. Det handlar om dialog och gemensamma lösningar inom områden som ger bägge parter ömsesidig nytta. Det handlar om tillit.

Assimilation däremot innebär att Åland tvingas in i rikets strukturer, vilket riskerar att urholka självstyrelsen och möjligheten att möta det åländska samhällets särskilda behov. Exempelvis har rikets social- och hälsovårdsreformer till delar utformats utan hänsyn till Ålands behörighet. När staten reformerar beredskapslagstiftningen riskerar vi att skapa nya utmaningar om lagstiftningen inte anpassas till åländska förhållanden och säkerställer åländskt inflytande på områden där vi i normala förhållanden har behörighet och egna myndighetsstrukturer.

För gemene ålänning innebär självstyrelsen många fördelar: närhet till beslutsfattande, skydd för det svenska språket, och möjlighet att utforma lagar och service efter våra behov. Utbildning, social- och hälsovård samt kultur är exempel på områden där Åland kan agera självständigt och effektivt. Det råder inget tvivel om att tillgången till avancerad sjukvård på plats på Åland skulle se helt annorlunda ut om vi inte hade varit självstyrda. Utbudet av och möjligheten att utöva kultur hade också varit långt mer begränsad. Likaså hade möjligheten att hitta studieplatser på svenska varit utmanande.

Självklart innebär självstyrelsen också utmaningar. Ett litet samhälle har begränsade resurser, och vissa funktioner kräver samarbeten som begränsar självbestämmandet. Otydligheter i självstyrelselagen leder ibland till konflikter om vem som har beslutanderätt. Civilberedskap och beredskap inför undantagsförhållande är tydliga exempel. Åland har under normala förhållanden egen behörighet på flertalet områden knutna till detta arbete med konsekvensen att vårt beslutsfattande och vår myndighetsstruktur är annorlunda. Under undantagsförhållanden övergår en del av dessa behörigheter till riket. Det riskerar att skapa gråzoner i ansvarsfördelningen och en ineffektiv användning av resurser.

För att motverka detta pågår ett kontinuerligt arbete. Åland utvecklar och stärker sin egen beredskap genom att ta fram och uppdatera egna och gemensamma strategier och planer. Satsningar görs på utbildning och övningar. Att tillsammans med riket förtydliga lagstiftningen, såväl i självstyrelselagen som i beredskapslagen är dock en förutsättning för att lägga den bästa grunden för en effektiv beredskap.

Självstyrelsen ger Åland rätten att vara annorlunda, men för att fungera krävs en statsmakt som lyssnar och ett Åland som vet vart man vill och vågar utvecklas. Framtiden kräver inte mindre självstyrelse, utan utvecklad sådan, och mer samarbete på områden som ger bägge parter gemensam nytta. Ledorden bör vara ömsesidig respekt och tillit. Det måste vara en självklarhet att Åland inte bjuds in till festens barnbord utan deltar likvärdigt i de vuxnas samtal och umgänge.