Ledare
Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda har behandlats som en halvt helig skrift av våra folkvalda, men i lagtingets debatt om det senaste meddelandet om agendan inleddes ett sunt samtal om agendans utformning och hantering. Om den ska fortsätta vara en viktig del i det politiska beslutsfattandet är det en debatt som behövs.
Hülya Tokur
Agendan måste vara hållbar om den ska funka
Lagtingets debatt kring utvecklings- och hållbarhetsagendan var en frisk fläkt i ett arbete som allt för länge varit både otydligt och en smula märkligt. Att den nu blir tydligt politisk är bra, om den dessutom blir konkret kan den överleva.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Det är tolv år sedan lagtinget antog utvecklings- och hållbarhetsagendan. Sedan dess har den svävat över den åländska politiken på ett rätt luddigt sätt, samtidigt som den närmast har framhållits som en lag som man måste förhålla sig till vid varje beslut. Det har dessutom väldigt ofta talats om hur folkligt förankrad agendan är, trots att det de facto är rätt få ”vanliga ålänningar” som deltagit i arbetet – och stora delar av det privata näringslivet har lämnat samarbetet kring agendan. Dessutom är det först med landskapsregeringens senaste meddelade om agendan som den femte princip som lagtinget lade till 2014, den om ekonomisk hållbarhet, tydliggjorts.
Att lagtinget nu debatterar agendan på allvar, och inte som en halvt helig skrift som inte får ifrågasättas, är lika bra som sunt. Ingen strategi är så bra att den inte både kan och ska utmanas från tid till annan. Världen, förutsättningarna och tiderna förändras och om utvecklings- och hållbarhetsagendan ska ha en chans att fortsatt vara det viktiga dokument som landskapsregeringarna har framhållit den som måste den också både kunna förändras och utvecklas.
Med det sagt kan ifrågasättandet se ut på olika sätt. Obunden samling hakar på den trend som finns av klimatförnekelse och lämnar arbetet helt, beslår agendan med socialiststämpel och dömer ut den som onödig indoktrinering.
Andra för fram mer återhållsam kritik. Anders Ekström (Lib) sätter tummen på ett av agendans allra största problem – de många visionerna och målen. I debatten menade han, mycket riktigt, att 40 delmål och 101 budgetmål gör hela arbetet allt för krångligt att förhålla sig till. I stället föreslår Ekström att varje lagting lyfter fram en handfull mål som prioriterade under den mandatperioden.
Det är ett bra förslag för att göra utvecklings- och hållbarhetsagendan både konkret och begriplig för fler. Det ger också våra folkvalda en möjlighet att nå konkreta framsteg i hållbarhetsarbetet.
För att återvända till den under många år försvunna principen. Vid behandlingen av utvecklings- och hållbarhetsagendan 2014 skrev finans- och näringsutskottet i sitt betänkande följande: ”Vidare är det viktigt att landskapsregeringen utarbetar en femte hållbarhetsprincip som beaktar behovet av BNP-tillväxt i samhället samt vikten av att alla näringsgrenars konkurrenskraft bibehålls i jämförelse med motsvarande näringsgrenar i våra närområden. Det är inte hållbart att reglera förutsättningarna för en sektor på ett sådant sätt att verksamheten bara flyttar från eller läggs ner på Åland och bedrivs i Ålands närområden istället.”
Men den femte principen, som alltså antogs av ett enigt lagting, har sedan dess lyst med sin frånvaro i den allmänna kommunikationen kring agendan. I sitt senaste meddelande till lagtinget om agendan lyfter den nu sittande regeringen fram ekonomisk hållbahet som en viktig del i arbetet. Det var på tiden.
Tillväxt, att samhället skapar resurser för de reformer som våra folkvalda vill genomföra, är helt grundläggande för att en omställning till ett hållbart samhället alls ska vara möjligt. Det behöver man inte vara raketforskare för att inse. Men det är också viktigt att detta tydliggörs som en grund för hållbarhetsarbetet, annars är risken stor att det beslutas om ofinansierade satsningar – som i värsta fall sänker företagens möjligheter att skapa den tillväxten. Miljö, klimat och tillväxt måste gå hand i hand, annars kommer arbetet att haverera.
Till sist ska också sägas att det är bra att arbetet med utvecklings- och hållbarhetsagendan nu blir mer politisk. Att stora strategiska beslut inom agendan som sedan framhållits som något lagtignet måste förhållas sig till, fattats i av en mycket otydligt sammansatt organisation har varit problematiskt ur en demokratisk synvinkel. Nu är tanken att LR ska ta hand om merparten av arbetet kring agendan i det dagliga arbetet. Så länge det inte innebär en ökning av personal i en redan stor organisation, är det rätt steg att ta. Samhällsstyrande strategier ska fattas av politiker, inte fristående organisationer.
