Den 30 april 2021 öppnade Anna Marquardt och hennes make Obi Marquardt Ålands Karamelleriet i Smakbyn. Flytten från Tyskland till Åland var ett stort beslut, och samtidigt inte. Åland var på intet sätt nytt för paret. Hela livet har Anna vistats i Lemland om somrarna. När Obi kom in i bilden introducerades han snabbt till hennes sommarparadis.

Allt började med att Annas farföräldrar hade upptäckt Åland genom en Finlandsannons för fiskesemester och sedan hyrde samma stuga i Lemland varje sommar. Sommarvistelsen på Åland gick vidare till nästa generation och Anna, hennes föräldrar och tre bröder, satte sig varje sommar i bilen och körde upp mot Åland från Bremen i Tyskland.

Lång bilfärd

Anna minns alla somrar, alla bilturer till Åland, som verkligen var återkommande varje år, förutom kanske en eller två somrar. Tre eller fyra veckor tillbringade de på stugan i Lemland.

– För mamma och pappa var det nog inte semester med oss barn i bilen som spydde och behövde gå på toa, säger hon bildligt om fyra barn och den långa bilturen.

Egentligen, funderar hon, var det nog främst hennes pappa som ville åka till Åland. Hennes mamma hade gärna velat åka till alperna.

– Och vandrat. Men med åren, och när barnen blev äldre, gillade hon också att komma tillbaka till Åland – igen och igen.

Själv minns hon ändå bilturerna som okej. Målet var resan värd. Och hon kände alltid att ”nu är vi äntligen här igen” när de väl kom fram. Även om det finns en flod som rinner genom Bremen och det inte är alltför långt till kusten är det en helt annan kust hon beskriver där.

Vid stugan på Åland var de ute mest hela tiden. Ofta lekte de vid vattnet och den långgrunda stranden.Tillsammans med pappan gav de sig också ut på fisketurer, och med mamman plockade de bär. Bland annat.

Karamellinspiration

Precis som farföräldrarna hade gjort så gjorde även Annas föräldrar – det vill säga stannade i Gränna i Sverige för en uppskattad paus under bilfärden. Där väcktes också tankarna på det som skulle bli föräldrarnas karamelltillverkning i Bremen, och i förlängningen även Anna och Obis dito på Åland.

När Annas föräldrar, inspirerade av Grännas polkagrisar och karameller, insåg att det faktiskt inte fanns någon karamelltillverkning i Bremen – även om det fanns dylika i Hamburg och Berlin – valde de att satsa. Inte minst såg de möjligheten tack vare alla turister.

– Nu är det mer än 13 år sedan.

När Annas föräldrar tog steget och öppnade sitt ”Bremer Bonbon Manufaktur” 2009 studerade Anna redan vid universitetet i Osnabrück. Där hade hon dessutom träffat Obi. Småbröderna som då fortfarande bodde hemmavid fick däremot hjälpa till. Så småningom blev dock både hon och maken involverade i företaget och jobbade extra där.

Anna minns första gången hon åkte till Åland utan föräldrarna. I stället reste hon tillsammans med Obi och goda vänner. De körde hela vägen och skulle ta färjan från Kapellskär klockan 20. Trodde hon.

– När vi kom fram visade det sig att den gick klockan 19. Vi missade den och fick övernatta på ett ställe nära Kapellskär.

Hon skrattar hjärtligt åt minnet. Även Obi blev förtjust i Annas sommarviste.

– Han tyckte om Åland. Det var första testet om förhållandet kunde hålla, enligt pappa, säger Anna och brister på nytt ut i skratt.

– Vi kom tillbaka andra året också bara med vänner.

Öppnade eget

– Under coronan var jag och Obi här. Det var så skönt att vara här, säger hon om tankarna som började gro kring att de kanske faktiskt skulle bo på Åland.

– Men vad skulle vi jobba med? Det var föräldrarna som tyckte att vi skulle starta vår egen karamellfabrik.

Idén föll i god jord hos både Anna och maken. Företaget grundade de redan i Tyskland. Tack vare Annas pappas idé trädde också Smakbyn in som en plats för verksamheten. Jenny och Michael Björklund var genast övertygade.

– Vi tänkte att vi skulle komma hit och testa. Vara lite försiktiga. Vi flyttade till Åland i början av april 2021, men bodde på tillfälliga ställen.

Valborg samma år öppnade de verksamheten. Kring att valet föll på Smakbyn, säger Anna:

– I Bremen ligger verksamheten centralt men har inte så många återförsäljare. Vi tänkte först på Mariehamn men i stället blev det Kastelholm, men med återförsäljare.

Många kommer till Kastelholm och Jan Karlsgården, också barn, funderar hon och tillägger att karamellerna är bra souvenirer från Åland.

– För de flesta passar det perfekt.

Alla kan ju inte köpa svartbröd, säger hon småskrattande.

– Vi åt svartbröd med banan som barn.

Själv gillar hon syrliga smaker.

– Havtorn. Och så kom jag på att jag ville ha någon åländsk smak. Ålandspannkaka. Det funkade vid första försöket, säger hon om kombinationen av kardemumma, yoghurtgrädde-smakämne och plommon/kanel.

Med på tåget har även Annas familj på Åland, Gunilla och Roger Nordlund, varit. Gunilla är också den som har ritat loggan till företaget.

– Det var Gunillas pappa som byggde stugan som farfar och farmor hyrde, och sedan mamma och pappa. Gunilla och pappa lekte när de var små. De är vår andra familj. Vi firade jul med dem.

Hemma i Haraldsby

Som bäst passar Anna och Obi på och framställer karameller så att de har till kommande högsäsong.

– Och i december jobbade jag i Bremen en vecka, säger hon om den lite lugnare perioden för deras verksamhet på Åland medan föräldrarnas verksamhet rullade på febrilt.

På frågan hur hon upplevde Bremen när hon var där och jobbade i december, svarar hon.

– Mycket mer intensivt. Det var julsäsong. Många gamla kollegor, men också nya.

Hon och maken har också precis varit i Tyskland över helgen.

– Och så kom vi tillbaka hem, säger hon om Åland och Haraldsby som nu är hemma. För lite mer än ett år sedan köpte paret hus i Haraldsby, efter att en vän hade tagit bort villfarelsen om att det inte var möjligt för dem att köpa hus på Åland.

– Det är jätteskönt. Det känns jättebra. Hemma! Det är ett gammalt hus som behöver renovering, säger hon och erkänner samtidigt att hennes intresse för renovering inte är så där jättestort medan intresset för trädgården är desto större.

– Jag vill gärna odla lite mer grönsaker. Där fanns redan blommor och fruktträd i trädgården.

I hemmet finns också en katt som följde med i flytten från Tyskland. En äldre dam som lever ett stillsamt liv, och som tidigare har varit en innekatt.

Som en by

Just i dag är det sportlovsaktivitet på Ålands Karamelleriet. Under sommaren som gick besökte också många barn deras verksamhet och lagade egna klubbor. Skördefesten var en tilldragelse som innebar betydligt mer besökare än de hade anat. I dag upplever Anna att det är många hon känner igen på Åland.

– Åland är som en by för mig, jämfört med Tyskland. Det passar mig att bo så här. När vi flyttade till Haraldsby bjöd vi in grannarna.

Anna pratar flytande svenska, även om hon själv känner att hon ännu inte helt behärskar språket, särskilt inte att skriva svenska. Hon har helt enkelt lärt sig den praktiska vägen. Hon pratar, även när hon känner att det låter fel.

– Jag har känslan för ljudet. Nu har vi ju varit här nästan två år. Jag har bara försökt att inte prata engelska, säger hon och menar att hon vinnlägger sig om att hålla sig till att prata svenska.

– Jag pratar även om det inte är rätt. När jag skriver vill jag gärna kolla med Obi. Men jag börjar läsa böcker på svenska.

Tillsammans med maken pratar hon visserligen tyska, men det blir en hel del engelska också efter studietiden – och svenska.

– Nu blir det ibland tre språk.

Däremot har maken även den teoretiska språkbiten.

– Han var utbytesstudent i Linköping en termin och lärde sig svenska då. Sedan läste han deckare på svenska. Nu går han på finskakurs på Medis, säger hon leende åt hans språkbegåvning.

Kreativiteten kärnan

Kanske är hon lite egensinnig, funderar hon. Hon vågar. Hon beskriver sig också som naiv – positivt naiv.

– Många är så försiktiga. Jag tänker inte så mycket på vad andra tror om mig …

– Men jag vill att alla tycker om mig.

Hon har ständigt nära till skratt. Lika nära har hon också till tårar, vilket inte minst visar sig när hon blir känslosam då vi kommer in på framtiden, på miljön, och det visar sig att hon känner en hjälplöshet inför den.

– Jag behöver yoga mer, säger hon och kommer in på den viktiga regelbundna yogan för att vara balanserad.

Onekligen har hon många hobbyer. Just nu ser hon fram emot arbetet i trädgården som ska få än mer omvårdnad och utvidgas med fler ekologiska grönsaksodlingar. Hon sätter sig också gärna vid symaskinen och syr kläder. Eller så stickar eller virkar hon. Hon spinner grovt garn som hon visserligen inte kan använda till stickning, men väl till dekoration hemma. Hon gillar ull, i alla dess former. Vävstolen har hon dock insett att den tar lite för mycket plats hemma. Och så bakar hon surdegsbröd, så småningom blir det även surkål. Därutöver tycker hon om att läsa, och att simma.

– Vi har badstranden nära. Västerviken. Jag tycker också om att cykla. Vi cyklar till jobbet och till Godby.

Avslutningsvis berättar hon om intresset för att spela spel, brädspel, och ger RoboRally som ett exempel. Någon gång ibland spelar hon även datorspel.

– Vi hittade nya vänner här som vi spelar med.

Inspirerande berättar hon vidare om växtfärgningskurser i Medis regi och om en dito pilflätningskurs hon ska gå. Överlag är kreativiteten kärnan i alla hennes fritidsintressen och om känslan man uppnår av att vara kreativ.

– Det är belönande!