Extrema idéer flyttar tyst in – även på Åland

Som Ålandstidningen har rapporterat har flera personer med koppling till den högerextrema organisationen Nordisk styrka på senare år valt att bosätta sig här. Gruppen är liten och verkar inte särskilt aktiv. Det finns inga tecken på att de bedriver organiserad verksamhet här – men deras närvaro väcker frågor om varför de söker sig hit.

Åland framhålls ofta som en trygg plats med natur, närhet och öppenhet. Hit söker sig många som längtar efter ett lugnare liv och större frihet. Men ibland även personer med radikala agendor.

Nordisk styrka, en utbrytning ur Nordiska motståndsrörelsen, står för en antidemokratisk och rasistisk idévärld. Att ledande personer inom gruppen nu har valt Åland gör det angeläget att förstå vad som lockar, särskilt i ett litet samhälle där det inte krävs mycket för att få politiskt inflytande.

I vissa åländska kommuner räcker det med en handfull röster för att ta plats i fullmäktige. I lagtinget är tröskeln visserligen högre, men fortfarande låg jämfört med större orter. Det är i grunden något positivt, varje röst spelar roll. Men det innebär också att även små, organiserade grupper kan få ett oväntat stort genomslag.

Enligt Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet och en av Nordens främsta forskare på högerextrema rörelser, söker sig sådana grupper ofta till mindre orter. Det handlar om låga levnadskostnader, en önskan att bo på platser som uppfattas som ”opåverkade av det mångkulturella samhället”, och om behovet av social gemenskap, (ÅT den 4/5).

Att möjligheten till hemskolning kan vara en del av bilden är inget Mattsson slår fast, men han beskriver hur en stark misstro mot det offentliga skolväsendet ofta finns hos föräldrar i dessa miljöer. Skolan ses som en plats för ”hjärntvätt”, och barnen förväntas få ”rätt” värderingar hemma i stället.

Vi är vana vid att tänka på extremism som något som finns någon annanstans – i storstäder, på nätet, i historien. Men den kan också flytta in tyst, i det lilla. Demokratin förutsätter inte bara yttrandefrihet och tolerans, utan också att vi vågar se när dessa värden riskerar att utnyttjas för motsatsen.

Det handlar inte om att skapa rädsla eller misstänkliggöra nya inflyttade personer. Åland är, och ska förbli, en plats där människor får söka sig till ett bättre liv, oavsett bakgrund.

Erfarenheten visar att varje gång ämnet extremism lyfts, kommer reaktioner som avfärdar resonemanget som överdrivet, larvigt eller politiskt vinklat. Det säger något om hur svårt det är att föra ett öppet samtal om de här frågorna – och just därför är samtalet nödvändigt. Att tala om demokratiska värden, barns rättigheter och sårbarheten i små samhällen är inte alarmism eller partipolitik. Det är en diskussion vi måste kunna ha.

Vi behöver förstå varför vissa med extrema övertygelser – politiska, religiösa eller ideologiska – ser Åland som en attraktiv plats att slå sig ner på. Det kan handla om möjligheten att påverka lokalt med små medel, eller om friheter som till exempel hemskolning. Att prata öppet om de här drivkrafterna, och om hur våra system kan utnyttjas, är inte överdrivet eller misstänkliggörande, det är en del av att ta ansvar för det samhälle vi vill leva i.

Precis som vi diskuterar inflytande från andra aktörer – ekonomiska, politiska, ideologiska – måste vi kunna tala om extremism utan att samtalet blir förenklat eller svartvitt. Det vore lika olyckligt om en bombbyggande vänsterextremist tog plats i ett beslutande organ. Det är inte höger eller vänster som är problemet, utan synen på demokrati och våld. Antidemokratiska idéer ska inte mötas med tystnad eller likgiltighet. Att se vad som händer, sätta ord på det och våga prata om det i tid är ibland det viktigaste vi kan göra.