Utevistelse måste tillgodoses vid vårdande rehabilitering

Inför stadsfullmäktiges beslut om nya boendeplatser ska inrymmas i Hälsans hus eller inte, vill Demensföreningen på Åland komma med ett inlägg.

En fråga ledamöter i fullmäktige bör ställa sig inför beslutet är: För vem ska vi bygga? Vem är användaren av det nya boendet? Hur vill människor i dag att ett framtida boende ska se ut och vara? Hurudant boende behöver människor med demenssjukdom? Och sammantaget av svaren ställa sig frågan – var kan ett sådant boende skapas? Byggnationen ska ju förhoppningsvis stå sig och fungera i många årtionden framåt?

För att bibehålla funktion och rörlighet samt tillmötesgå enskilda behov som den insjuknade har och kan ha behöver det nya boendet bland annat möjliggöra fri tillgång till utevistelse. Om den enskilda personen har möjlighet att kunna välja om hen vill vara ute eller inne motverkar det både frustration och ett utåtagerande beteende. Utevistelse är också en vårdande rehabilitering som måste tillgodoses när kommuner ombesörjer vård och omvårdnad. Enligt landskapets Riktlinjer för omsorg och vård vid demenssjukdom (2012) står följande i rekommendation 29 och 30: Miljön, såväl inne som ute, är speciellt anpassad till personer med demenssjukdom. Rekommendationerna beskrivs i avsnitten om minimikriterier för god omsorg och vård för personer med demens vid dygnet runt vård på effektiviserat serviceboende (ESB) och i tilläggskriterier för god omsorg och vård för personer med demens vid separat demensenhet på institutionsnivåvård, sid 74 och 75.

När det gäller beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom, så kallat BPSD, som innefattar exempelvis frustration, rastlöshet och/eller utåtagerande beteende, och kan innehålla både psykisk och fysisk aggression, står det vidare skrivet i rekommendationerna: Att den som ombesörjer vården börjar med att anpassa den psykosociala och fysiska miljön och tillämpar ett personcentrerat förhållningssätt i vård- och omsorgsarbetet. De initiala vårdåtgärderna vid BPSD bör inte vara medicinering.

Vårdkonceptet enligt demensbyns modell är den enda egentliga bästa rekommenderade behandlingen vi har för demenssjukdom i dag, och den har visat sig vara framgångsrik och ökat de insjuknades livskvalitet. Med den kunskapen ska väl inte Mariehamns stad bygga något där en sådan modell inte går att förverkliga? Vi låter ju inte heller bli att ge den bästa tillgängliga behandlingen vid andra sjukdomar.

Demensföreningen på Ålands styrelse och verksamhetsledare