Ny lag en garant för fortsatt service

I Dagens debatt den 3 maj skriver Guy Björkqvist, fullmäktigeordförande i Lumparland, om Lumparlands ekonomiska situation och lagstiftningen om tryggande av kommunal service, den så kallade kriskommunlagen. Vi vill bemöta några av hans resonemang, särskilt gällande landskapsandelssystemet, Europeiska stadgan om kommunalt självstyre samt de krav som kommunerna åläggs genom ny lagstiftning.

Landskapsandelssystemet är ett komplext system, trots flera försök att förenkla det. Systemet innehåller flera olika komponenter och kan uppfattas som orättvist för enskilda kommuner. Om man läser remissvar från tidigare revideringar, kan man konstatera att de flesta kommuner anser att systemet som helhet, eller delar av det, är ofördelaktigt för just dem. Men ett system behövs, och tilldelningen av medel måste ske via lag och vara förutsägbart. Det är mycket riktigt, som Björkqvist säger, att systemet har utvärderats och att en revidering behövs. Det kan också nämnas att, vid sidan av det som Björkqvist nämner om att tilldelningen av landskapsandelarna kan uppfattas som ologisk, finns risken att landskapsandelarna ökar i en takt som inte är ekonomiskt hållbar för landskapet över tid. Något som också framkommer från utvärderingen.

Vidare kritiserar Björkqvist tillämpningen av den Europeiska stadgan om kommunalt självstyre, särskilt artikeln som lyder: ”Kommunernas ekonomiska resurser skall motsvara de uppgifter som tilldelats dem i grundlag och annan lag”. Först och främst ska det sägas att landskapsregeringen över tid saknat tillräckliga verktyg för att genomföra tillräckliga ekonomiska konsekvensanalyser. Men det behöver också sägas att konventionen är framtagen ur en alleuropeisk kontext och att den bredd av uppgifter och den omfattande beskattningsrätt som kommunerna i Norden har är unik. 

I samma stadga påminns om att de finansiella systemen för kommunerna ska vara varierande och flexibla för att ”så långt det är praktiskt möjligt, följa med i den verkliga kostnadsutvecklingen för uppgifternas utförande.” Stadgan ålägger således inte stater, eller i detta fall det självstyrda Åland, att från sin egen kassa finansiera kommunerna. På Åland har kommuner rätt att uppta inkomstskatt, fastighetsskatt och därutöver avgifter. De egna inkomsterna följer inflationen, om än ibland med viss fördröjning. Det är också uppseendeväckande att en representant från Hållbart initiativ jämför denna konvention med de internationella avtalen om demilitariseringen. Konventionernas natur avviker rejält, och att använda demilitariseringen som ett slagträ i debatten kan inte annat än uppfattas som osakligt.

När det gäller de nya kraven på kommunerna finns två aspekter; den ena är att Björkqvist givetvis har rätt, den andra att Åland inte är unikt och att kraftigt försämrade rättigheter för de enskilda skulle leda till försämrad attraktionskraft. En intressant spaning som gjordes under förra mandatperioden i den så kallade ”Höglundrapporten”, var att de åländska kommunerna idag levererar service som är betydligt högre än vad lagen kräver.

Sist och slutligen konstaterar vi att kommunen som institution är genialisk med sin breda rätt att fatta beslut på det sätt som man uppfattar gynnar medborgarna bäst, med sin beskattningsrätt och de allmänna val som styr tillsättandet. En önskan om att kommunerna fortsatt ska ha en bred kompetens och rätten att utföra den människonära servicen är inte ett ekonomiskt ställningstagande utan ett demokratiskt sådant. Lagstiftningen om tryggande av kommunal service är i sammanhanget en garant för att den service som kommun producerar ska finnas där för medborgarna oavsett vad som händer.

Ingrid Zetterman (Lib), civilminister med ansvar för kommunala frågor

Harry Jansson (C), tidigare kansliminister med ansvar för kommunala frågor