Det var en ren tillfällighet att Sanna Holmén tog tag i den där boken på Jomala bibliotek som tolvåring och började bläddra i den.

– Jag var mycket på biblioteket, både för böckerna och för att det alltid var någon där, och för att det var trevligt. Slumpmässigt brukade jag ta någon bok ur bokhyllan och så råkade jag ta en som handlade om grundläggande dataprogrammering. 

Sanna läste den från pärm till pärm och upptäckte att det där, det fattade hon ju. Det visade sig vara hennes gebit och omgivningen såg det.

– På den vägen är det.

Hon sitter avslappnad i en litet ljudisolerat mötesutrymme i det gamla polishuset på Kungsholmen. Det känns nästan som att sitta i en tågkupé. För dagen är hon på jobb i polishuset, annars bor och jobbar hon i Norrköping. Hon berättar om den där boken som gav upphov till en klar linje i hennes liv.

– Det är roligt när man hittar sin grej så tidigt. Jag var inte den bästa i matte, men det här gav mig möjlighet att tillämpa kunskaperna på något.

Studietiden gick av bara farten. Hon visste vad hon ville syssla med. Den stabiliteten genomsyrade hela den resterande uppväxten och det kommande vuxenlivet. Kanske var också den stabiliteten än mer värdefull när allt annat var lite skakigt och läskigt för henne. Hon uttrycker en tacksamhet över det, och att det dessutom gav henne lite av en gräddfil till yrkeslivet.

– Jag fick jobb direkt som systemutvecklare på Åland, på ROX. Men efter fem-sex år ville jag lära mig mer och började studera vid Åbo Akademi. Informationsbehandling hette det på den tiden.

Den osynliga gränsen

Efter akademistudierna jobbade hon några år på Åland, men hade hela tiden siktet inställt på att ta sig vidare.

– Det hade med min könsidentitet att göra.

Redan i tidig ålder hade Sanna reflekterat över gränsen mellan kvinnligt och manligt. Mallarna. Den osynliga gränsen. Under tonåren kände hon sig obekväm. Skillnaderna blev ännu större och det blev så extra tydligt då. Hon var nog rätt obekväm över att försöka framstå som manlig, speciellt när det uppmuntrades av omgivningen samtidigt som det inte kändes som hennes rätta jag.

– Jag kunde inte riktigt sätta ord på det. Samtidigt skulle det leda till så mycket …, säger hon om rädslan över att tänka tankarna fullt ut och ta dem ett steg vidare.

– Jag tänkte att det skulle gå över.

Hon återkommer till studietiden i Åbo i mitten av 90-talet under internets första stapplande år. Plötsligt kunde hon via internet få lite mera kött på benen kring transsexualitet och om möjligheterna.

– Men ett könsbyte kändes så omvälvande. Jag tänkte att det skulle ge sig, säger hon på nytt.

– Men det växte sig bara starkare.

Över en natt visade det sig dock plötsligt att allt hennes motstånd hade gett vika. Hon vaknade lugn och insåg:

– Det fanns en väg, en lösning.

Samtidigt kände hon en sorts sorg över att ingenting skulle bli som hon hade trott. Men lugnet, det följde henne ändå längs hela den långa och krokiga vägen. Och hon vande sig vid tanken att det som skulle ske, det skulle ske. Hon understryker flera gånger hur otroligt väl bemött hon blev av såväl sjukvården som myndigheter på Åland.

– De kunde berätta om möjligheterna och jag insåg att ett sätt för mig var att flytta till Sverige. Dels för språket, dels för att det passade bra även yrkesmässigt.

När Sanna, som på den tiden hette Sören, berättade för familjen och de närmaste var stödet totalt. Vid millenieskiftet flyttade hon till Sverige och rätt snart kom processen igång. Till en början handlade det om en rätt komplicerad utredning, innan hon fick grönt ljus.

– Våren 2002 sade jag till mina kollegor på jobbet att ”jag kommer att komma tillbaka efter semestern som kvinna”. Då jobbade jag inom finans och it. De bemötte mig underbart – hela organisationen. 

– Under sommaren råkade jag ut för en trafikolycka och kom tillbaka till jobbet med gipsad arm – och som kvinna. Ett glatt ”Tjena Sanna!” var den första reaktionen jag mötte den morgonen.

Där och då visste hon att det skulle ordna sig.

– Jag hade hoppats på acceptans, men fick så mycket mer!

Könskorrigerande behandling

För en utomstående var det här en förändring från man till kvinna. Men egentligen var den delen, den sociala processen, en ganska liten förändring som mest handlade om det yttre. Sedan fortsatte den medicinska processen.

– Samtidigt hade jag fullt upp med mitt yrkesliv. Att hitta min plats. Den resan pågår fortfarande, säger hon och påminner om att hon inombords fortfarande var – och är – densamma. 

Under många år i hennes nya könsroll var hon alltför fokuserad på livet omkring sig för att tycka sig ha tid att blicka inåt. Sedan kom tankarna:

– Vad händer nu? När könsrollen har vänt. Vad är jag mer? Jag tittade på mig själv, resten av mig. Rannsakade mig. Och insåg att jag tydligen är introvert. Jag är inte bra på att nätverka och blir väldigt trött av det. Men jag är stresstålig, självständig och har verkligen aldrig tråkigt. Introvert har länge varit ett skällsord, säger hon och påminner om att normen har varit extrovert.

– Jag accepterade hur jag är.

Ju mer hon funderade och läste om det här, desto mer insåg hon dessutom att hennes egenskaper är just sådana som arbetsgivare har eftersökt och uppskattat hos henne, även om ordet introvert verkligen aldrig har använts.

– Har man väl erkänt för sig själv, att ”mitt sociala kön funkar inte”, då är man mer benägen att ta sig själv på allvar. Jag fyllde 50 för två år sedan. Jag slappnar av i att vara den jag är. Vissa kommer aldrig till den insikten. Jag känner efter vad jag vill, tränar på det, och speglar mig inte i andras lycka, säger hon med en tacksam ton i rösten.

– Alla förändringar i min kropp har bara känts som bekräftelse. Det är bara att åka med och hålla i sig. Visst har det varit tungt också. Men jag drevs till det. Jag tvingades till att ta mig själv på allvar. Jag hade undertryckt den känslan. Hade jag varit tryggare i mig själv hade det kanske gått snabbare. Men det är meningslöst att spekulera kring ”om jag hade haft en annan personlighet”.

Inte känner hon heller längre att hon behöver någon förklaring till varför det var nödvändigt för henne att byta kön.

– Jag har läst på för att få en förklaring. Varför jag hade känt mig begränsad i mitt liv, tidigare – det sociala. 

Inte heller biologiskt hittade hon någon förklaring, och hon kom fram till att hon inte behöver en. Det ledde henne helt enkelt inte vidare. Egentligen gjorde det ingenting.

– Jag är trygg och lugn.

Länge kände hon också: ”vet de, ser de”, med tanke på de hon mötte. Såg de att hon hade varit man? Hon med sin längd och sina breda axlar … Nu har hon lagt det bakom sig.

– Jag ser den jag är nu och struntar i den biten. Om någon frågar mig berättar jag, så mycket jag vill. På väldigt få sätt är det relevant.

2004, efter att hon hade gjort det sociala könsbytet, var hon på klassträff med sin klass från Kyrkby högstadieskola. Hon var inte bara nervös, hon var skräckslagen inför det. Men det gick bra, väldigt bra.

– Det var bara roligt. Jag blev så stolt över dem. Det är ett varmt minne!

Ändrade riktning

Under hela den här resan har hennes yrkesroll varit stabil. Men även yrkesmässigt valde Sanna så småningom att rannsaka sig själv. Hon jobbade länge inom it och finans, bland annat på Nasdaq i Stockholm, men kände:

– Är det det här jag vill att ska stå på min gravsten?

Hon visste att hon var bra på it-branschen. men kände att hon vill söka sig till någon annan verksamhet där hon kunde göra nytta för andra. På den vägen kom hon till polismyndigheten.

– Det känns väldigt angeläget. Jag är med och bygger de verktyg som poliserna använder sig av i sitt dagliga jobb, så att de behöver lägga mindre tid på administration och i stället göra det de är bäst på.

Hon flyttade till Katrineholm, från Stockholm, 2006. Under åren som följde jobbade hon under olika tider både i Stockholm och hemma i Katrineholm. 2018 började hon jobba i Norrköping och bor numera där tillsammans med katten Saga som stannade kvar med henne efter separationen från tidigare sambon.

– Jag saknar inte Stockholm, men tycker att det är roligt att åka hit nu och då. Jag föddes i Mariehamn och växte upp i Jomala och trivs bättre i mindre städer.

Människorna Sanna har omkring sig är väldigt viktiga för henne. Åland är också fortfarande hemma för henne.

– Det är en del av ens identitet.

Huruvida den tiden kommer då hon känner att det är dags att flytta tillbaka till Åland, då kommer den. Hon känner sig trygg i att hon vet om det är dags. Nu har också en del barndomsintressen kommit upp till ytan igen.

– När jag var yngre spelade jag en massa instrument och sjöng. Nu tar jag pianolektioner sedan fyra år tillbaka. Jag spelar det jag vill. Pianoläraren har sporrat mig att komponera själv genom att uttrycka en känsla. Jag försöker faktiskt! Jag trivs i naturen och att utforska den, säger hon och berättar att hon har valt att försöka uttrycka känslan hon upplevde när hon var i Norge, på den imponerande fjällplatån Preikestolen.

– Det var magiskt. Jag försöker sätta toner på det. Det är ett pågående projekt. Jag skulle vilja hitta det här med att skriva musik som man känner, säger hon och berättar om hur hon associerar musik med olika saker som sött och salt. Och den kittlande känslan hon upplever.

– Jag fascineras av hur musik påverkar mig.

Hon lyssnar också väldigt mycket på musik, med betoning på lyssnar. När hon funderade över vad hon skulle vilja kryssa av i livet insåg hon att en av de sakerna var att ta flygcertifikat. Då började hon ta flyglektioner och har redan tagit en handfull. Intresset för flygandet och att se allt uppifrån, från det perspektivet, vaknade redan när hon som barn var tvungen att flyga Mariehamn-Åbo på grund av en ögonoperation. Det var så magiskt, förklarar hon och menar att känslan nu när hon fick chansen att ta flygcertifikat var:

– Varför inte?

– Naturen, landskapet och tillvaron får ett annat perspektiv.

Samtidigt har hon förvisso funderat över det miljömässiga i det, men har insett att hon lever miljömässigt riktigt på många andra sätt.

Lyckan inom sig

Just nu är det således jobbet, flygandet och pianospelandet som upptar en stor del av Sannas liv. Hon tar sig också gärna ut i naturen – packar en termos och macka och ger sig ut. I grunden har hon en sida som inte gärna bokar upp fulla dagar, men tillvaron just nu har vinklat sig till att vara rätt intensiv.

– Det kan hända att jag vänjer mig vid ett högre tempo, säger hon leende.

– Jag gör egentligen bara grejer jag vill göra. Det är lyx!

För Sanna är det viktigt att komma ihåg att definiera sin egen lycka, och inte utifrån andra. Och att det ofta handlar om att hitta lyckan inom sig och inte nödvändigtvis utifrån. Samtidigt aktar hon sig igen för att tala för andra, men slår fast vikten av att lyssna till sig själv.

– Kanske har jag lättare att lyssna på mig själv för att jag ger mig den tiden.

Det där lugnet hon utstrålar, det stämmer, säger hon. Hon har inte heller ångrat sin resa.

– Om man ångrar sig har man haft ett val. Jag hade inget val. Det har bara handlat om att erkänna för mig själv – sedan var det bara att åka med. 

Numera ser hon med ett annat ljus på andra som har brutit normer, som har brutit ny väg för andra.

– Det är beundransvärt! Det finns inte bara en väg att följa.

Återigen återkommer hon till varför man gör saker, för vems skull. Målet med hela den här processen har inte varit att göra henne synlig som kvinna, utan för att kunna vara tillreds med sig själv.

– Allt jag har gjort har varit nödvändigt!