– Nu finns det massor i mina gömmor. Tack och lov! Vi hade inga pengar när vi skulle sätta upp julföreställningen, säger Ann-Christin ”Anki” Sjölund glatt om alla fynd hon har gjort på loppis genom åren, varav en del så passligt kom till nytta som rekvisita när pjäsen ”Så blev det jul igen” hade premiär i början av december på Valborg i Lemland.

Idén var Ankis och en grundläggande tanke vara att få ihop pengar till ungdomsföreningen. Några pengar för att sätta upp föreställningen fanns det inte – inte över huvud taget. Anki som tidigare har varit med i olika konstellationer i teatersammanhang samlade ihop ett gäng som både skrev pjäsen, regisserade och spelade.

– Det var en hastig grej för att få ihop pengar till ungdomsföreningen, säger hon och berättar om hur hon, som aldrig tidigare har suttit med i en styrelse, valde att gå med i Lemlands ungdomsförenings dito. Nu är hon bokningsansvarig.

– Anledningen till att jag gick med var för att jag gick förbi med hunden på våra promenader och det var oftast nedsläckt.

– Olika teaterkonstellationer saknar ofta en scen att öva på och på Valborg finns en sådan som inte används för teater, inflikar hon.

Uppväxt med teater

Redan i barndomens Nykarleby fanns teatern med som en naturlig ingrediens i Ankis liv Hennes pappa spelade sommarteater och hennes mamma sydde kläder och sålde biljetter. Hon och hennes syster hängde med och senare, när de blev äldre, fick de statistroller. Och det blev snart mer och mer. Vid ett tillfälle diskuterade Anki med sin pappa om att hon egentligen skulle vilja bli något där hon kunde jobba med rekvisita.

– Men då skulle jag ha behövt studera i Stockholm och det var långt dit. I stället blev jag barnträdgårdslärare. Jag utbildade mig i Jakobstad. I trakten fanns det massor av barnträdgårdslärare, så jag vikarierade i Kaskö. Där spelade jag också revy och så spelade jag på Närpes sommarteater. När min syster gick ut nian tänkte hon att hon ville gå i Ålands folkhögskola. Jag sökte jobb på daghemmet Gullvivan i Lemland och hon sa att om jag skulle få jobbet så skulle hon söka till folkhögskolan.

Så blev det, och på den vägen gick de bägge systrarnas flyttlass till Åland.

– På fredagarna kom hon med tvättsäcken till mig, till min lägenhet här i Lemland och på söndagarna skjutsade jag henne tillbaka till Pålsböle.

– Egentligen hade jag tänkt vara bara en stund här på Åland. Nu har jag varit här i 31 år.

– När jag först kom hit hyrde jag en sommarstuga av en tant ett tag. Hon sade att jag nog skulle träffa en ålänning. Och så blev det. Det gick snabbt, berättar Anki leende om mötet med Rune Sjölund.

– Vi träffades på en maskerad på Bergkulla vid Lemströms kanal.

Rune hade tre barn sedan tidigare. Tillsammans fick de ytterligare sex barn.

– Vår äldsta ska fylla 30 och yngsta 16. Fyra pojkar och två flickor.

Till biblioteksvärlden

2005 steg Anki in i i biblioteket i Godby. Landskapet hade anordnat en biblioteksutbildning. Eftersom Anki hade den pedagogiska utbildningen hade hon därmed möjlighet att kombinera sina bägge intressen och få en ny jobbkarriär.

– Jag älskar böcker! Jag har till och med fått min man att läsa, inflikar hon och konstaterar att många män lånar böcker på biblioteket på kvinnans lånekort.

Anki har nästan alltid en bok på gång. Att läsa är avkoppling för henne. 2018 återuppväckte hon dessutom intresset för att spela teater. Efter småbarnsåren tog hon steget och klev in på Stadshuset för att söka en roll till ”Djungelboken”. Med sig hade hon yngsta dottern, som även hon medverkade. Efter det blev det ”Karlsson på taket” på Bentes Sommarteater. Och så började det rulla på.

– Det var lika roligt som jag kom ihåg. Jag mår inte bra om jag inte har teater på gång.

Hon beskriver förberedelserna till pjäsen ”En midsommarnattsdröm” som skulle sättas upp på Stadshuset.

– Jag gick längs Lemlandsvägen med hunden och rabblade repliker. Någon såg mig säkert och undrade, säger hon småleende, men fortsätter med att berätta om coronapandemin som kom och att det bara blev ett genrep med publik.

Enaktare med paus

Anki återkommer till att berätta om pjäsen som de nyligen har spelat på Valborg. Om idén som kom så sent som i september, och hur de med gemensamma krafter skrev pjäsen och regisserade den tillsammans.

– Mina systrar och bröder i brott, säger hon glatt om gänget amatörskådespelare.

– De flesta är rutinerade, några är nya. Min man tvingades med, men hade inga repliker, säger hon skrattande.

– Den kom till vartefter. Alla styrde och ställde. Det funkar! Det har varit kul under hela resans gång. Det blev en enaktare med paus. Vi behövde få in kaffepausen. Det var snabba ryck. Vi började i slutet av september och hade premiär i början av december.

– Vi hade lite samma upplägg för föreställningen ”Förlovningen” på Stadshuset. Ingen regissör. Men också då kom pandemin och det blev ingen premiär då, utan vi lade den på is och sedan blev det bara några föreställningar.

Även för julteatern på Valborg kom coronan och ställde till det. Den sista föreställningen var de tvungna att ställa in. Då var det Anki själv som blev sjuk.

– Jag fick corona luciaveckan och såg hur ofärdigt allting var hemma inför julen. Det var tortyr! Men det blev jul ändå.

Anki berättar om hur samma sak hände även med föreställningen ”De fem systrarna Fjäder” i Föglö som Daniel Lindström skrev och regisserade.

– Också den fick vi lägga ner och återuppta.

Utställning av pappersdockor

Förra helgen var Anki och hängde upp en utställning av sina pappersdockor, eller klippdockor, på Kökar bibliotek. Anki hade en hel del av sina egna sparade. Hennes mamma prenumererade på Hemmets veckotidning, hennes farmor på Året Runt, och även den vägen fick hon en del av pappersdockorna.

– Jag lekte mycket med pappersdockor. Konstigt nog fanns de sparade. Dessutom fick jag en del nu från svärmor som bland annat hade Sound of Music-karaktärerna.

Onekligen är Anki en samlare.

– Jag sparar på allt! Om jag går in på Emmaus ser jag alltid något som kan behövas i någon pjäs, säger hon med eftertryck.

Anki får även utlopp för sin kreativitet och fantasi på jobbet, inte minst genom de kontinuerliga utställningarna. Där har varit otaliga temautställningar och varierande mindre utställningar och illustrationer för barnen som har tangerat någon bokberättelse eller något jubileum. Hon minns gången då de skulle ha en legoutställning och det blev en hel del legobyggande.

– Oj, vad jag utsätter mina kollegor för. Vi satt som galningar och byggde lego – jag och kollegorna!

Gång på gång återkommer hon till hur vansinnigt roligt det är. Allt det där kreativa.

– Jag kan vara hur trött som helst när jag ska iväg och öva teater, men så kommer jag dit, träffar gänget och kommer därifrån sprallig och pigg.

Engagerat berättar hon om Lemlands ungdomsförening och om ungdomslokalen Valborg som äntligen har blivit fylld av lite mer aktiviteter igen. Under hösten har det varit någon form av aktiviteter där så gott som alla kvällar. Till denna midsommar är det tänkt att midsommarstången äntligen ska resas vid Valborg igen.

– Förra året hade vi inte ens pengar till midsommarkronorna.

Och så har ju Anki inte minst sitt lilla dockskåps- och barnvagnsmuseum. Nu skulle hon behöva få en större lokal. Det är nämligen alldeles för trångt i det lilla torpet mitt emot hemmet i Bengtsböle där hon hyser utställningen nu.

– Det är så otroligt roligt! Det här är också viktigt, det här också historia, säger hon och refererar till en väninnans kommentar på samlingen.

– Men det är många som hör av sig och tipsar mig om saker jag behöver ta hand om!

Sommarstuga i bilen

Sedan 2005 har familjen haft husbil. I dag har de en som kanske är lite för stor, nu när de flesta barnen är utflugna. Det var också just husbilen hon och maken tog till Kökar när Anki skulle hänga sin utställning ”Ankis pappersdockor”, där på biblioteket.

– Vi har varit mycket ute i skärgården, men inte till Kökar tidigare. Vi brukar alltid besöka biblioteket och butiken i kommunen vi besöker. Och Kökar fick full pott! Jag fick ett mycket gott intryck av Kökar.

I hemmet i Bengtsböle är det alltid tid för kaffe på söndagar klockan 14. Då samlas de i familjen som har möjlighet att komma.

– Det var äldsta sonen som bestämde att vi skulle ha söndagskaffe. Ibland händer det att jag inte är hemma.

Anki är sexbarnsmamma och för henne var det viktigt att stanna hemma med barnen så länge hon kunde när de var små. Hon ville ha dem hemma – hon ville ge dem en trygg och stabil grund.

Regelbundet har familjen åkt till Nykarleby och hälsat på Ankis föräldrar och hennes syster som flyttade tillbaka efter att hon var klar med sina studier. Ett par, tre gånger i året brukar det bli. Numera bor en av sönerna i Umeå och nu har det hänt att släkten har sammanstrålat i Umeå i stället.

– Nu ska vi träffa mina föräldrar i Helsingfors. De ska dit på teatermaraton så då hänger vi på där.

Som bäst funderar Anki över sommarens utställning på Finströms bibliotek. Något hon har funderat över länge och inte vill avslöja innehållet i ännu. Hon trivs onekligen med sitt jobb.

– Det är fantastiskt att ha ett sådant jobb. När jag väl får en idé går det inte att stoppa mig!