Smakupplevelser är någonting Erna Zopf vurmar för. Hon fascineras över hur smaker gifter sig – eller inte. Numera står hon varje dag vid grytorna på Centrumbaren i Eckerö, Storby. I samma lokaler som hon rörde sig redan som 18-årig sommarjobbare och servade matgästerna.

Det var inför sommarlovet efter andra året på gymnasiet som Erna och en kompis planerade att lämna hemstaden Uleåborg för att ge sig ut på Nordjobb över sommaren. Det visade sig att kompisen inte kunde vara iväg så länge som Nordjobbet krävde. I stället drog Ernas mamma med Erna till arbetsförmedlingen. Hon tyckte att dottern skulle ta ett sommarjobb på Åland. Och så blev det. Erna fick ett jobb i Eckerö, just där på Centrumbaren.

Mormor lärde mig mycket om livet. Och det att vara sig själv. Att alla vi människor är olika.

Hon beskriver hur hon var alldeles ensam på ett svenskspråkigt Åland. Hon som var finskspråkig och bara hade läst svenska sedan sjuan. Och nog kom snart tankarna över vad hon egentligen hade gett sig in på.

– Då fanns det en telefonkiosk här ute, säger Erna leende och pekar ut genom fönstret och beskriver mynten som gick åt till att ringa hem till mamma.

– Men mamma kom inte och hämtade mig, inte förrän efter sex veckor. Men jag träffade en man här. Vi blev väldigt goda vänner.

Erna föddes och växte upp i en kärleksfull familj i Uleåborg.

– Jag är halvtysk. Min pappa var tysk, men mamma och pappa skilde sig tidigt.

– Mormor lärde mig mycket om livet. Hon lärde mig handarbeta, baka och om trädgården. Och det att vara sig själv. Att alla vi människor är olika. Hon gick bort när jag var 14 år.
 

Erna var säker på att hon skulle bli kvar i Uleåborg.

– Men mormor sa: ”Vet du Erna, du kommer aldrig att bo någonstans där finska är huvudspråk”.

Varifrån det kom vet hon inte. Under tre somrar jobbade Erna där i Storby och 1991 gick flyttlasset till Eckerö och fyra år senare till just Storby. Planerna var då emellertid helt andra.

– Jag studerade i Åbotrakten och trodde att jag skulle bli socialtant.

I stället blev det jobb till sjöss, på främst Eckerölinjen och turen Berghamn–Grisslehamn.

– Jag uppskattade att kunna slippa hem och sova, säger Erna som inte skulle ha kunnat tänka sig att vara borta en vecka i sträck.
 

Återvände till studierna

1997 funderade Erna över vad hon skulle bli när hon blir stor och började på dåvarande Ålands hotell- och restaurangskola, på det fyraåriga hotell- och restaurangadministratörsprogrammet.

– Praktiktiden var det som gav mest, minns hon.

Fortsättningsvis jobbade Erna på Eckerölinjen så fort tillfälle gavs. Ett par somrar jobbade hon på restaurang Russells och sedan var hon tillbaka på färjan igen. Hon hade dock insett att restaurangvärlden var hennes grej.

– Det ger så mycket, säger hon bestämt.

Man lär sig säkert något av varje sak som händer …

Erna, som hade börjat som diskplockare på Eckerölinjen, hade avancerat till hovmästare när hon slutade där 2004. Samma år träffade hon sin blivande sambo Carl-Gunnar ”Calle” Bergman. Hon berättar om jobbet som följde, på Jan Karlsgårdens Wärdshus som då drevs av Ulf Danielsson, Stig Grönlund och Björn Ekstrand. Hon beskriver det som ”en helt ljuvlig tid”. Året därpå dog dock plötsligt hennes goda vän sedan den där första sommaren i Eckerö.

– Han var mycket äldre än jag. Det var den värsta händelsen i mitt liv. Jag saknar honom fortfarande. Men man lär sig säkert något av varje sak som händer …

Hon återkommer till jobbet som även innebar bjudningar på Kastelholms slott med ”fint folk”, som hon säger.

– När jag gjorde praktik hos Erik Lallerstedt sa han att det kunde hända att kungen kom dit, och att han också var av kött och blod. Lika väl kunde det komma en uteliggare.

Hon beskriver insikten som den svenske kocken och krögaren gav henne. Den viktiga påminnelsen.

– Det var nog därför jag fick så mycket ansvar. Jag ”svimmade” inte av ”fina gäster”.
 

Stallhagen och Tjudö

Året därpå fick hon jobb på Stallhagen som pubvärdinna. Det blev dryckesprovningar och guidningar, både där och sedan också på Tjudö vingård som då drevs av Ingmar Eriksson. Skrattande berättar hon om busslaster med besökare som kunde häpna över att först ha mött Erna på Stallhagen för att stunden därpå komma till Tjudö vingård och mötas av henne där. Eller vice versa.

– Det hände att jag körde om bussen på vägen eller bad chauffören att inte köra så snabbt.

Hösten 2008 gick hon äntligen den efterlängtade halvåriga sommelierkursen. Den kurs hon egentligen hade velat gå ända sedan tiden på hotell- och restaurangskolan.

– Jag älskar mat och dryck. Smakkombinationer! Det var ett häftigt halvår!

Efter det var hon tillbaka på Tjudö vingård.

– När Ingmar sålde till Micke och Jenny Björklund ”ingick” jag i det. Paret drev även Jan Karlsgårdens Wärdshus då och jag fick ta del av planerandet av Smakbyn.

När Erna beslutade sig för att sluta där påminde hon sig själv om att hon inte ville tillbaka till sjön. Dessutom hade hon alltid drömt om att driva något eget. 2012 startade hon och sambon företaget. Egentligen hade hon tänkt sig att låta dryckesprovningar vara huvudområdet. Den första sommaren drev de kaféet i tröskhuset på före detta Tjudö vingård.

– Men det var inte vinterbonat, och vi ville driva något året om.

Paret fick möjlighet att driva Käringsunds campings pub och kafé.

– Vi öppnade till hundutställningen här i Eckerö, berättar Erna och beskriver hur hon plötsligt också bakade och lagade lite mat, och de ordnade bland annat trubaduraftnar och karaokekvällar.
 

Cirkeln slöts

Efter att paret hade drivit pub och kafé i Käringsund gick Nordins mack och café i Storby i konkurs. Det var stället hon hade sommarjobbat på de där tre åren på 1990-talet och som hon gillade.

– Och vi ville ju hit upp till byn!

Erna beskriver sig själv som tuff men ödmjuk och återkommer till det här med att inte göra skillnad på människor. Hon berättar om hur hon påminner sommarjobbarna om detsamma.

– Jag säger samma sak till flickorna här. Att man inte ska sortera människor. Det är ungefär som en trisslott. Man vet aldrig vad man skrapar fram.

Det är nu ganska exakt åtta år sedan de tog över lokalen. Efter lite fixande öppnade de upp för gäster den 20 oktober. De hade generösa öppettider och lockade dit mer folk om kvällarna. Det blev lunch, à la carte och fika. Fortsättningsvis har de öppet året runt. Men numera låter de hålla kortare öppethållningstider under lågsäsong. Ändå finns det nog de som undrar om Erna alltid är där.

Jag säger samma sak till flickorna här. Att man inte ska sortera människor.

Trots att det kan vara svårt att veta hur många som dyker upp för lunch eller à la carte är hon alltid övertygad om att allt alltid löser sig – på något sätt.

– Ingen behöver gå hungrig härifrån, säger hon övertygande.

Fortfarande anordnar hon dryckesprovningar med smaktallrikar. På frågan hur hon kopplar av, svarar hon leende:

– Klappar en katt.

Hon åsyftar de fyra älskade katterna som i det närmaste är som barn för henne och sambon.
 

Drömmer om B&B

Människor har ibland sagt åt henne att hon borde ha blivit psykolog. Eller lärare. Psykolog är hon ändå ofta när människor kommer och lättar sitt hjärta för henne, menar hon. Och undervisar gör hon på sitt sätt när hon håller dryckesprovningar – ibland för stora grupper. Hon älskar också inredning och har även en ateljé hemma. Ett av de två tornrummen i huset är vikt för henne. Just nu är det ganska välfyllt med grejer, säger hon. Men någon gång ska det på riktigt bli hennes ateljé.

För elva år sedan byggde de sitt hus i Storby. Bara ett år senare startade de företaget. Sedan dess har det varit fullt upp. Fortfarande står alltså kartonger och väntar på att packas upp. Dessutom har de fem hektar skog. Veden är viktig till deras tre vedbaserade värmekällor i huset. Lika mycket som hon kan njuta av att sitta och stirra på lågorna av elden kan hon sitta och titta på havet och vågorna. Havet betyder mycket för henne.

Onekligen skulle hon gärna ha mer tid för att sy och handarbeta, och för trädgården som ännu bara finns i hennes huvud. Även till pappers finns det klara skisser över hur den ska se ut. Päronträden som inhandlades i våras står ännu oplanterade men kommer förhoppningsvis snart i marken.

– Både mormor, moster och mamma har varit med i trädgårdstävlingar, säger hon och åsyftar att det egentligen var så hon också hade tänkt sig att deras trädgård skulle se ut – i toppskick.

Än så länge får hennes gröna fingrar främst utlopp för alla gröna växter inomhus, inte minst där på Centrumbaren. En viktig avkoppling och källa till glädje och kraft är Marhtaföreningen i Hammarland där Erna är medlem. Hon ser fram emot deras möten. Dessutom ger gästerna henne glädje.

Det är här jag hör hemma. Här med originalborden.

Inte vet hon heller egentligen om hon kommer att bli på Åland resten av sitt liv.

– Det finns massor med vänner som skulle vilja att jag flyttar hem, så att vi kan göra någonting roligt tillsammans – jag som alltid har varit lite drivkraften. Och sedan saknar jag teater, konserter, stora bibliotek, utbudet på butiker och mina syskon.

Förvisso har hon fått höra att cirkeln är sluten för Erna efter att hon återvände till Centrumbaren, men det betyder ändå inte att hon inte har mer planer och drömmar för framtiden. En dröm hon alltid har haft är att någon gång driva ett Bed & Breakfast.

– Men det är alltid en pengafråga …

Hon tänker sig ett familjärt och mysigt B&B. Drömbilden innehåller vad hon beskriver som ett ”mormorsstuk”. Lite blommigt så där och med riktiga kaffekoppar. Men utan krusiduller.

Samtidigt säger hon:

– Det är här jag hör hemma. Här med originalborden, säger hon och stryker med handen över ett av kaféborden.