Egentligen hade Sonja Signell velat bli präst, åtminstone när hon var i tioårsåldern. I grunden handlade det förmodligen om hennes önskan att finnas till hands för andra, att bry sig och om hjälpa, och om hennes mormor som var troende.

– Hur hon bemötte människor och värderingar, beskriver Sonja varmt mormodern och att de bitarna säkert gick i arv.

– Jag önskade mig Barnens bibel i födelsedagspresent. Jag var nyfiken på vad det handlade om.

Ett tag hade Sonja siktet inställt på att bli veterinär. När hon sedan valde sjuksköterskespåret visade det sig vara rätt, likaså när hon riktade in sig på psykiatrin.

– Jag är intresserad av människor. Hur de fungerar och varför. När jag studerade kändes det helt rätt och också när jag började jobba. Sedan kände jag att jag ville något mer. Där kommer man in i det stadiet när en person redan är sjuk. Jag ville komma in innan, i det förebyggande arbetet.

Därför började Sonja studera folkhälsovetenskap. Vid det laget hade hon och maken Kjell – som hon hade träffat redan under gymnasietiden – hunnit bli klara med studierna i Helsingfors, bott och jobbat i Oslo och flyttat sig vidare till Stockholm. Hon jobbade som sjuksköterska, han som fysioterapeut. Dessutom hade de hunnit bli föräldrar. Att sedan studera folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet i Stockholm var som ett buffébord av möjligheter för Sonja.

Trygg i sig själv

Så småningom flyttade familjen Signell tillbaka till Åland. I dag är Sonjas uppväxtmiljö på Nåtö hennes egen familjs boendeställe. Hade Oslo funnits på Stockholms plats hade de kanske bott kvar. Hon trivdes i Oslo men staden hade gärna fått vara närmare Åland.

– Oslo var mindre, allt var mer på promenadavstånd. Jag kunde känna en tillhörighet, på samma sätt som jag kände i Helsingfors.

Och nog finns den norska huvudstaden kvar i tankarna – i någon form.

– Jag var på väg dit förra hösten, för att hoppa in som sjuksköterska. Men så var jag med om en idrottsolycka. Jag var ute i skogen och löptränade och lyfte inte på fötterna tillräckligt. Jag fastnade i en rot, föll och slog i höften.

Det skulle bli en långdragen historia. Senare visade det sig ha blivit en spricka i lårbenshalsen. Missar i vården, komplikationer och ytterligare ett fall när kryckorna slant på ett vått toalettgolv innebar en bruten lårbenshals med påföljande operation, höftprotes och rehabilitering följde.

Även om det har funnits dagar som har varit nattsvarta känner hon nu främst att hon får ta med sig sina lärdomar och upplevelser in i jobbet. Hon tänker på idrottare som är skadade och måste bli borta från träning, tävlingar och matcher. Dessutom vet hon hur det känns att känna sig som ett skämt eller en bluff. Att man inte vet så mycket som folk tror. Likaså förstår hon hur det känns att tro sig behöva prestera mer än det förväntas av omgivningen. Som yngre hade hon ett självförtroende som sviktade och var onekligen en av dem som kunde sägas ha ”duktig-flicka-syndromet”.

– Nu har jag det inte på samma sätt som när jag var yngre. Jag har en annan trygghet i mig själv. Jag har mina egna verktyg och inre trygghet.

Skulle hon ha haft dem i unga år hade hon kanske varit veterinär i dag.

Effektiva verktyg

När Sonja blev färdig mentaltränare 2015 kände hon däremot att hon hade många verktyg – hon ville hjälpa alla människor. Coaching kom hon in på genom den mentala träningen. Känslan och viljan att starta eget hade växt sig allt starkare under mentaltränarutbildningen.

– Jag har själv gjort den här resan och vet hur effektivt och hjälpsamt det är.

Mycket riktigt blev hon också egenföretagare. Det var 2015 och hon var kaxig. Omständigheterna gjorde dock att hon tog jobb på ÅHS och AMS, och senare som Emmaus arbetsmarknadshandledare. Men när hon kom med i Business Lab Åland 2020 kände hon att det var ”nu eller aldrig”. Hon sade upp sig och satsade helhjärtat på det egna företaget.

Hon möter ett brett spektrum människor i sitt arbete. Allt från idrottare, företagare och musiker till långtidsarbetslösa. Överlag pratar Sonja om kärnan – vem vi är och vill vara. För till exempel pensionärer kan steget bli stort att kliva ur arbetsrollen. Livet kan bli tomt och man ställer sig frågan: Vem är jag i dag, utan mitt yrke? Långtidsarbetslösa coachar hon genom FPA och AMS. Personer som inte tror sig kunna komma att jobba igen, som kanske inte vågar. Och som sedan ändå klarar av att ta steget vidare och kommer till arbetsprövning eller arbetspraktik.

– Det är helt magiskt.

En hel del av hennes jobbuppdrag handlar om idrottscoaching. Hon är själv intresserad av idrott och hennes barn har varit och är aktiva. Nu är det elvaåriga dottern som spelar fotboll och rider. Sonja berättar leende om sitt eget fotbollsintresse som tidigare var obefintligt. När paret flyttade till Oslo våren 1997 var det VM i fotboll året därpå. Bägge jobbade skift och maken ägnade de lediga timmarna åt att titta på fotboll.

– När IFK Mariehamn spelade sin första säsong i ligan 2005 började han gå på alla hemmamatcher. Jag var arg och irriterad på honom. Själv var jag hemma med två små barn. Men jag köpte ett presentkort åt honom – ett säsongskort, säger hon och beskriver hur dessa inte egentligen fanns ännu då.

– När det sedan var morsdag och gratis inträde följde jag med.

Hon blev fast! Efter det har hon sprungit på alla matcher, som hon säger. Och när sönerna började spela fotboll blev hon en riktig ”fotbollsmamma”. Hon har varit lagledare och assisterande lagledare. Under hennes och makens bröllopsdag i juli i år var Sonja egentligen inte i skick för några större begivenheter men fixade ändå biljetter till en av AIK:s hemmamatcher på Friends arena i Stockholm, så att hon och maken kunde fira genom att gå på den.

Viktig rehabilitering

Just nu handlar mycket för Sonja om att ”rehabilitera sig” fysiskt, även om hon inte kan komma tillbaka till exakt där hon var innan. Och hon ser framåt, inte bakåt, som den coach hon är. Hon kommer dessvärre inte att kunna löpträna, inser hon. Träningen är dock onekligen viktig. Sonja lever nämligen även med två reumatiska sjukdomar: psoriasisartrit och Ehlers-Danlos syndrom. Det sistnämnda innebär avsaknad av protein i kroppen och leder till överrörliga leder.

– Det innebär en värk i kroppen som vandrar runt.

Det var 2003, efter andra sonens födelse, som Sonja i ett skede ”fastnade på golvet” genom att hon drabbades av en hemsk smärta i ryggen.

– Jag hade en bebis och en tvååring och kom inte upp utan hade så fruktansvärt ont. Där började det.

2006 märkte hon att symptomen kom tillbaka. Då började hon gå på undersökningar igen och diagnosticerades med Ehlers-Danlos syndrom några år senare. Reumamedicin hjälper i viss mån. Den andra hjälpen är just fysisk aktivitet och att hålla kroppen i så bra skick som möjligt. Det här senaste året har hon nog fått öva på sitt tålamod och sin acceptans i och med efterdyningarna av det där fallet i skogen, inte minst på grund av konsekvenserna av vårdmissarna. För visst har hon haft fruktansvärt ont, det har varit jobbigt och hon har haft svackor. Hon har dock sina verktyg. Hon har sin familj och sina vänner som har hjälpt henne.

– Och fast det är jobbigt är det inte hela världen. Det gäller att hitta sina styrkor. Att stanna upp och inte låta maktlösheten ta över. Man har också rätt att känna att det är för djävligt, men se att det finns något efter.

Framtida mål

På frågan vad som är viktigt för henne själv, överlag, svarar hon att det är välmåendet hos henne själv, både mentalt och fysiskt – precis som hos hennes närmaste.

– Trygghet och harmoni. Och välmående ger harmoni.

Bland de viktigaste ingredienserna för hennes välmående är också att sova ordentligt.

– Det är viktigt för att må väl och göra ett bra jobb som coach, och för att vara en bra fru, mamma, vän och dotter.

– Vad det nu är att vara bra, tillägger hon leende.

– Mänskliga relationer är viktiga. Att känna att jag bidrar. Känslan av sammanhang!

Vid coachningar är hon hundra procent fokuserad. Efter arbetsdagens slut har hon ett behov av att andas frisk luft. Hon är en naturmänniska och hon älskar musik. På väg hem sätter hon gärna på radiokanalen Mix Megapol på hög volym i bilen. Överlag har Sonja även behov av dagar när hon har en helt tom kalender. Dagar då hon gör det som faller på – eller ingenting.

– För mig är det jätteviktigt. Jag tycker om att vara med mitt eget sällskap.

Fortsättningsvis jobbar Sonja också med sig själv mentalt och även hon har en coach.

– Om inte jag som coach skulle ha en egen coach skulle jag stagnera.

Och nog har hon drömmar och mål. De håller hon dock för sig själv.

– Jag jobbar mot det!