Det är viktigt för Theresa Axén att vara sann mot sig själv. Och nu kan det inte vänta längre – det där konstprojektet där varken klimatångest, depression eller isolation göms undan. Efter att hon och familjen återvände från Seattle förra hösten har hon återgått till jobbet som fotograf på heltid.

Det var 2018 som familjen Axén hyrde ut huset i Mariehamn och flyttade till Seattle. Efter att hon och maken Joakim Axen hade följt tv-serien ”Familjer på äventyr” var även de sugna på ett äventyr. När de fick möjlighet, tack vare makens jobb på Carus USA-kontor, var det inget svårt beslut.

– Vi blev eld och lågor. Jag hade drömt om Seattle på grund av tv-serien Twin Peaks och känt att jag måste dit, förklarar Theresa inlevelsefullt.

Äldsta sonen Noel, som då var 18 år, valde att inte följa med. Han ville slutföra sina studier på Åland.

– Han hade sin pappa här, förtydligar Theresa.

Den gemensamma sonen Julian var tio år när de tre flyttade, med totalt fem resväskor och varken boende eller skola klara. Under en och en halv vecka med boende på airbnb räknade de med att åka runt till olika stadsdelar, promenera och åka buss, för att se vilken stadsdel som kändes bäst. Och mycket riktigt hittade de den – Ballard som tidigare var en liten fiskeby och som många skandinaver tidigare hade upptäckt.

– Det kändes som hemma fast ändå inte. Vi bara gillade den. Nu är den en söt liten förort med restauranger, kaféer, pubar och butiker. En hipp ort och med gamla, fina, vackra byggnader. Vi kände att ”här skulle vi kunna vara”.

När de väl hade flyttat in i en lägenhet där visade det sig att de hade ålänningar som grannar.

– De hade söner som pratade svenska, så det var skönt för Julian. Men Julian hade också världens gulligaste lärare.

Häpnadsväckande presidentval

För Theresas del bestod vardagen till en början av att sköta markservicen. Sedan kände hon att hon behövde göra något annat och studerade bland annat filmkonst vid Seattle Film Institute, gick på olika föreläsningar och deltog i workshops med USA:s främsta fotografer.

De trivdes verkligen i Seattle. Senare kom även sonen Noel dit och hann studera både höst och vårterminen på college innan coronapandemin ledde till att skolorna stängdes ner för närundervisning och distansundervisningen tog vid.

– I slutet av mars förra året beslöt han att åka tillbaka till Åland, innan gränserna stängdes och flygen upphörde att gå.

Planen för resten av familjen var att åka till Åland och stugan över sommaren, men pandemiläget gav dem inte den möjligheten. När de under sommarledigheten kände att de ändå behövde göra någonting valde de att åka på en bilresa längs hela västkusten – från Washington State genom Oregon och Kalifornien.

– Hela Kalifornien var stängt. Men vi fick ändå se landskapet!

Tiden i USA innebär även bland annat upplevelsen av en häpnadsväckande presidentvalsperiod. Och när Black Lives Matter-marschen anordnades i staden valde de att gå med, de kände att de helt enkelt var tvungna.

– Det var så viktigt. Och häftigt!

Morgonen när det visade sig att Joe Biden hade vunnit presidentvalet vaknade familjen Axén av folk som tjoade och hurrade utanför. Det hördes musik och champagnekorkar som öppnades.

– Vi for in till stan. Det var en upplevelse – alla dansade på gatorna.

Efter ett tag in i coronapandemin märkte familjen att det inte var bra för sonen att känna sig så inlåst.

– Han kunde inte umgås med enda kompis och då kände vi att ”det är klart att vi åker hem”.

– Men vi saknar det jättemycket! Jag kände mig inte alls färdig. Vi fick inget avslut. Det blev så abrupt. Vi trivdes så bra och skulle nog gärna ha stannat något år till. Vi kom också hem värsta årstiden, under vintern när det var kallt och mörkt. Men jag var glad över att få vara med äldsta sonen. Dessutom blev mamma, som bor i Sverige, sjuk igen.

Tillbaka till fotografiet

Tillbaka på Åland visste Theresa inte riktigt vad hon skulle göra. Folk hade dock hört att hon var på hemmaplan och började ringa om bland annat reklamfotograferingar. Då kände hon att hon kanske skulle börja jobba som fotograf igen, men på ett annat sätt.

– Bara det jag vill göra. Och nog är det roligt att jobba på en tidning, i doser.

Nu jobbar hon både med sitt eget företag och frilansar för Nya Åland.

– Jag tycker om när det händer. Jag är en rastlös person, säger hon leende.

Theresa pausar och backar bandet – och berättar om bakgrunden till hur hon kom in på fotograferandet och om hur hon hamnade på Åland en gång i tiden. Hon är född i Helsingfors men bodde även i Esbo och Kyrkslätt under uppväxten. När hon hade gått ut handelsläroverket 1994 var det lågkonjunktur. Systern, som då jobbade på Ålands radio, lockade henne att komma till Åland.

För Theresas del blev det jobb inom resebranschen, på flygfältet för Finnair.

– Jag trivdes jättebra. Det kändes som att vara utomlands. Man var öppnare och trevligare här, säger hon och jämför med i Finland, och det vemod och den tillknäppthet hon upplevde där.

– Ett bra tag jobbade jag inom resebranschen. Efter att ha jobbat på Ålandsresor som resesäljare började jag på Carus i supporten 2005. Där träffade jag min blivande make, säger hon om mötet med Joakim.

Kreativiteten pockade på

Så småningom kände hon dock att hon var tvungen att göra någonting kreativt. Hon saknade den biten i sitt liv. Efter grundskolan hade hon gått Västra Nylands folkhögskolas konstlinje. Där hade hon fått testa på mycket – bland annat fotografering. Det analoga.

– Jag satt på nätterna och framkallande. Att se dem växa fram …, beskriver hon lyriskt minnet av bildernas framväxt.

Theresas pappa var en ivrig fotograf och hon bläddrade ofta bland hans fotografier som gestaltade alla hans resor. Hon drömde sig bort, där bland fotografierna. När det analoga fick ge vika för det digitala tog Theresa några kurser i visuell kommunikation och digital fotografering via Högskolan i Jönköping för att lära sig den nya vägen att skapa bilder.

– Det var en jättemärklig känsla.

Men även om hon inte längre gick in i mörkrummet för att se bilderna växa fram fick photoshop ersätta lite av det arbetet och den känslan. Att måla med ljuset, menar Theresa, är kanske själva konsten i fotograferandet som den som har fotograferat analogt särskilt bär med sig.

Så småningom sa hon upp sig från Carus och öppnade eget företag, som fotograf. Dessutom jobbade hon för Ålandstidningen, både som frilans och som vikarie.

– Jag tutade på! Jag visste att det var min grej. Det här var 2010 och min yngsta son Julian var tre år.

Många bröllop

Hon beskriver pulsen som hon uppskattar med att jobba som tidningsfotograf. Och det ombytliga. Alla olika möten.

– Från Sture i Sund till presidenten. En utmaning. Och jag tycker om att utmana mig själv. Det kan handla om sekunder. Det gäller att vara på tårna.

I det egna företaget handlade det då mycket om att fotografera bröllop, barn och familjer.

– Jag tyckte om det till en början. Men det var inte min grej. Det blev rutin, lite mekaniskt. Jag visste att jag kunde så mycket mer.

Hon hade kommit till ett läge där hon kände att det där inte riktigt var vad hon ville göra. I samma veva dog hennes pappa, hennes mamma blev sjuk i cancer och Theresa själv fick såväl hypotyreos och endometrios som upprepade missfall. Allt det här ledde till att hon fick en depression och bestämde sig för att stänga ner företaget.

– Pang sa det bara. Jag kom inte ur sängen. Jag grät i flera veckor.

Hon behövde tid för att andas och reflektera, och det fick ta den tid det tog. Det var en jobbig men nödvändig period.

– Det hade ångat på och jag hade jobbat mycket. Jag behövde ta hand om mig själv och min familj. Jag hade missat så många midsomrar och födelsedagar på grund av jobbet. Samtidigt var det bra att jag kunde komma iväg och jobba för Ålandstidningen emellanåt, konstaterar hon.

Indisk pappa

För Theresa har det också alltid varit otroligt viktigt att ta barnen med sig ut i världen och visa dem verkligheten.

– Och visa att det inte bara handlar om ”turkost vatten och paraplydrinkar”. Vi har varit i värsta slumområden i Indien.

Hon kommer in på sin uppväxt med en pappa som var indier. Under hennes barndom blev det en hel del resor till hans forna hemland. På den tiden fanns det knappt någon enda invandrare i Finland. Helt klart har det har präglat henne.

– När jag var liten och vi reste till Sverige var det som en ny värld för mig, med andra färger. Jag kände mig direkt mer hemma. Jag ville inte vara den där udda fågeln.

På Åland har hon aldrig upplevt en liknande känsla som den under uppväxten i Finland. Huruvida hennes pappas indiska bakgrund har präglat henne som person i övrigt vet hon inte. Snarare han som person i så fall, tänker hon.

– Han var väldigt öppen och vänlig. Och väldigt intresserad av människor.

– Enligt hans önskan skulle hans aska spridas vid hans barndomshem i Indien. Det var sorgligt men fint.

Förmedla i bilder

Allt mer har hon insett hur mycket hon uppskattar tiden tillsammans med familjen.

– Det är värt så mycket. Vi tycker om att laga god mat, äta tillsammans och sitta och diskutera.

Nu har hon också hittat sitt sätt att jobba. Allra helst fotograferar hon porträtt som är mer åt det konstnärliga hållet. Människor! Och nu har hon alltså äntligen börjat skissa på en av sina drömmar – ett konstprojektet med hennes bilder sedan tio år tillbaka.

– Konstnärligt, dystopiska, poetiska bilder.

Hon pratar om vikten av att lyfta fram klimatångest, depression och isolering, och med det alla som har gått igenom depressioner och upplevt ensamheten. Liksom den stigmatisering som fortfarande finns.

– Jag fascineras av det. Det är mer intressant än vackra solnedgångar och blommor. Det är mer åt det hållet som jag vill göra. Det som jag tror att jag kan förmedla i bilder. Jag tänker göra det nu, säger hon som att påminna sig själv om att inte låta det vänta längre.

– Det har funnits med mig så länge och äter upp mig annars. Jag kan inte vara utan det här.

Hon känner en lättnad över att ha kommit fram till det som hon måste göra. Samtidigt är hon lite rädd för att misslyckas, på så sätt att hon inte tar sig tid för det. Att något annat kommer i vägen. Och ja, hon har höga krav på sig själv.

– Allt ska vara så genomtänkt. Jag är en perfektionist. Det är allt eller inget för mig …