Petra Sundin kommer susande i traktorn hem till huset i Grelsby. Den åtta månader gamla schäferhanen Tintin som har varit ensam hemma en stund, men annars numera är hennes ständiga vapendragare, kommer glatt i möte. Det är lördag eftermiddag och det sista av årets äppelskörd har precis plockats. Hon är nöjd. Nu väntar sortering och så småningom beskärning.

Öppenhjärtigt berättar Petra om gården hon numera driver på egen hand, men också om sin uppväxt som de två första åren började i Grelsby kungsgård strax intill det som skulle komma att bli hennes barndomshem. Det var nämligen där familjen bodde medan hennes föräldrar byggde bostadshuset. Föräldrarna byggde heller inte bara huset – de byggde upp hela gården, hela jordbruket. Tidigt visste Petra att hon ville ta över den.

– Jag har alltid varit en bondunge! Jag sa redan till farfar att jag skulle ta över gården. Jag hade inte en tanke på något annat än att ta över.

Samtidigt säger hon lite eftertänksamt att det hade en annan sida också. Att det kanske låg henne i fatet, att hon inte kände att hon kunde något annat. Skolgången präglades av att hon inte ville vara där. Oftast ville hon bara hem, hem till gården. Hennes pappa Peter var den enda som riktigt förstod henne. Han visste det tidigt och sade det också till henne. Hon fick dessutom heta Petra efter honom.

– Vi var så lika. Jag såg upp till honom!

Bönderna idoler

Som 15-åring tog Petra traktorkörkort. Häst hade hon fått när hon var sju år och i och med traktorkörkortet kände hon att hon ännu bättre kunde ta hand om de egna hästarna själv. Och det var också just det där med att ta hand om som var det viktigaste för henne. Viktigare än ridningen. Dessutom blev det lite bättre med skolan när hon kunde ta traktorn dit.

Summa summarum tyckte hon ändå att skolan var rätt onödig. Det hon behövde lära sig kunde hon lära sig genom att titta på sin mamma och pappa. Det var hon övertygad om. Hon skulle ju ändå ta över gården. Bland de lyckligaste dagarna hon upplevde var när grävmaskinsförare kom till gården. Då kunde hon se hur vackert man kunde göra det genom att gräva.

– Min idoler var bönderna som körde förbi.

– Att köra traktor, det är jag skitbra på. Jag har suttit i traktor mer än i en bil, utbrister hon leende.

Efter grundskolan kände Petra ändå förväntningarna på sig att studera vidare. Hon försökte gå i Jällagymnasiet utanför Uppsala.

– Men jag ville hem.

Mycket riktigt hoppade hon också av. Den enda skolan som kunde ta emot henne då, så där mitt i terminen, var Hotell- och restaurangskolan.

– Det var faktiskt en lärare där som tipsade mig om att jag kunde gå en lantbruksutbildning på distans.

Själ och hjärta

Det fungerade bra för Petra att studera på distans. Och även om hennes pappa uppmuntrade henne att ta över gården, betonade han också att det inte handlade om ett yrke utan en livsstil. Att det handlade om att lägga in själ och hjärta i det.

– Farfar sa att man aldrig kunde ha så bråttom att man inte kunde se blommorna på vägen. Det tog jag till mig. Att inte stressa så mycket att jag inte ser dem.

Hon nämner hur hon förvaltar gården och förtydligar att den inte är någon ägodel, utan att den sedan helt enkelt ska gå vidare. Gården Änglagård i Grelsby hette tidigare Smedens efter Petras farfar, men gården har funnits i släkten ännu en generation tillbaka. Petras pappa döpte om den till Änglagård.

– Han fick tre döttrar, jag och mina två systrar. Vi var hans änglar, säger Petra känslosamt.

På nytt återkommer Petra till hur föräldrarna byggde upp gården.

– De höll på med allt möjligt. De försökte odla det som gick att odla här. Specialodlingar. Senare gick de över till äpplen.

När Petra var i elva-tolvårsåldern skaffade hennes föräldrar Highland Cattle-boskap. Hon berättar om rasen som i grunden är vild, och om hur hon umgicks med dem tills de blev tama.

– Korna var mina bästa vänner. Jag hade mina trauman från tidigare i livet, säger hon och berättar eftertänksamt om händelser som när hennes lillasyster blev sparkad av en kompis häst och hon tog på sig skulden, tio år gammal.

Då var det korna som kunde få henne glad, som fick henne att uthärda. Precis så var det också när hennes pappa Peter tragiskt omkom i en bilolycka bara några hundra meter från hemmet för tre år sedan. Petra trodde inte att hon skulle överleva. Även här har hon lagt en del skuld på sig själv. När hennes pappa mådde dåligt var det ofta hon som bar honom genom det. När föräldrarna skildes flyttade hon tillbaka till gården för att driva gården tillsammans med honom. Visserligen hade hon jobbat på gården innan, men hade flyttat hemifrån rätt tidigt på grund av ett förhållande.

– Men då var det bara pappa och jag kvar.

Ville bevisa

Att få gården att leva vidare räddade henne genom sorgen. Fortfarande kämpar hon med sorgen men är fortsättningsvis uppslukad av arbetet. Så var det redan dagen efter att hennes pappa dog och de anställda stod och väntade.

– Vi skulle börja plocka äpplen och jag kände att jag ville visa alla att vi skulle få in skörden, och visa pappa att jag kunde klara av det. Jag blev uppslukad av det och i allt annat som låg på mig. Ansvaret.

Nu har Petra drivit gården själv i tre år. Hon äger dock inte gården. Hon har två systrar och arvskiftet är inte klart. Och visst finns det de som betvivlar hennes förmåga bara för att hon är ung kvinna, och visst finns det de som frågar henne om hon verkligen ska ha korna kvar när det är så mycket jobb med dem. Men för henne finns det ingen tvekan. Det var de som fick henne att överleva, redan tidigare i livet.

– Pappa såg vad djuren betydde för mig och planen var att utöka gården med mer djur och äpplen. Att vi skulle utveckla den tillsammans.

Petra har ju heller aldrig tänkt sig livet på annat sätt än att driva gården. I dag kan hon känna hopp och hon har stora drömmar och stora mål. Det är massor hon vill göra och utveckla. Bakom sig har hon dessutom lämnat återkommande destruktiva förhållanden.

– Men jag har märkt att det inte alltid är målet utan vägen dit som är lika roligt. Jag vill hålla på med lantbruket för att det kommer från hjärtat!

Hennes mål i livet har varit att bli precis som sin pappa. Samtidigt behöver hon nu fundera över:

– Mina egna fotspår – var går de?

Tar egna beslut

Som mest har Petra 16 anställda, huvudsakligen kvinnor. Duktiga kvinnor. De flesta kommer från Ukraina, några från Thailand.

– Jag är så imponerad av dem!

När beskärningen är klar åker de hem. Petra har ett eget äppellager men det börjar bli i minsta laget så hon hyr dessutom ett extra. Totalt blev årets skörd på de 15,5 hektar stora äppelodlingarna ungefär 300 ton. Även om skörden blev lite sämre i år är hon väldigt nöjd med kvaliteten. Intill äppelodlingarna finns bin för pollineringens skull. Nu har hon dock överlåtit åt andra att ha hand om bina och honungen, och de har även fått ta över rummet som är avsett för honungshanteringen.

Numera sitter hunden Tintin ofta vid hennes sida i traktorn. Egentligen är hon aldrig ledig, men det där med att vara ledig är något man får ta sig, konstaterar hon. Söndagarna försöker hon hålla som någon form av vilodag.

– Om jag jobbar med något då så jobbar jag lugnt och gör också något avkopplande. Det handlar om att ta hand om sig själv.

Eftersom Petra lever ensam tar hon alla beslut själv. Om hon ska ta en vilokväll får hon fråga sig själv om det är okej. Lite knixigt är det, menar hon, att hon inte har någon egentlig hobby förutom gården. För att få ut en del känslor, i stället för att bara vända dem inåt, har hon hittat till kickboxning och boxning, och även Boot camp. Dessutom löptränar hon igen sedan ett år tillbaka. Träningen har visserligen alltid funnits i hennes liv. Hon nollställer sig när hon springer.

– Springningen har alltid varit grunden. När vi skaffade korna sprang jag ikapp kalvarna.

Petra har dock inte riktigt någon hejd på sig när hon springer, men Tintin visar henne när det räcker. Han sätter sig ner. Och det är kanske tur eftersom hon gärna tar allt till en överdrift, förklarar hon. Hon ler åt hunden som lyhört lyssnar till henne när hon förklarar att han ska var försiktig med kattungarna som han gärna vill leka tillsammans med. För till den lilla familjen hör också kattmamman och hennes två ungar.

I dag har Petra 40 highland cattle-djur, inklusive kalvar och tjurar.

– De är min största hobby! Det var sex kor när pappa skaffade dem.

Djuren går på lösdrift och är utomhus hela året. Petra har valt att enbart avla på dem som har ett lugnt lynne. Och hon har bestämt sig för att börja stängsla för korna bakom huset, även om hon vet att det är ett digert och tidsödande jobb att göra det ensam i den bergiga marken. Men hon skulle så gärna vilja ha dem ännu närmare över vintern.

I dag är Petra öppen med allt som har varit jobbigt. Hon känner inte längre att hon behöver hålla uppe en fasad. Och för henne har just det varit en viktig lärdom, det här med att lätta på masken.

– Om ytan ska hållas uppe till varje pris, då tappar man livet.