I nioårsåldern flydde Alisghar ”Ali” Hosseini första gången – då hastigt tillsammans med familjen från hemmet i Helmand i sydvästra Afghanistan. Som hazarer var de särskilt utsatta av talibanerna.
– Jag var van med skottlossning och landminor. Från dagen jag föddes var det krig. Man vänjer sig, men passar sig, berättar han.
Samtidigt var de nöjda med livet ödsligt i bergen. De levde av jordbruk och det som djuren gav. Nere i dalen dominerade värmen, fyra kilometer upp i bergen skymtade snön. Bara ett par-tre gånger om året begav de sig för att handla.
Flykten skedde via flaket på en varulastbil till Herat. Ali hade inte tidigare upplevt vare sig motorfordon, telefoner, datorer eller elektricitet. Fascinerad kunde han sitta och knäppa på en strömbrytare.
– Jag hade bara sett flygen som flög högt upp på himlen.
Där, i Herat, önskade Ali starkt att han skulle få lära sig läsa och skriva. Men några möjligheter för honom att gå i skola fanns inte.
Piskades hårt
När Ali var tio år tog han sig till Iran med hjälp av smugglare från Nimruz. Ali är sladdbarn och slog följe med en av sina bröder som hade familj i Iran. Ali hade en stark förhoppning om att kunna börja i skolan där. Väl inne i Iran bestämde smugglarna var de skulle hamna. Bröderna skildes åt och Ali hamnade ensam i Teheran.
– Jag kom till en byggarbetsplats. Jag tänkte att jag skulle jobba ett tag och sedan gå i skola.
Till en början handlade Alis arbetsuppgifter om städning. Efter några veckor insåg han att ingen skulle kunna hjälpa honom att gå i skolan eftersom han varken pass eller de pengar som skulle ha krävts för exempelvis en privatskola. Han blev fast i jobbet som blev tyngre och tyngre.
– Det var jobb för en vuxen. Vi jobbade från morgon till kväll och sov i byggnaden, i en container.
Ali blev sjuk på grund av det tunga arbetet.
– Men eftersom jag inte kunde besöka läkare utan pass, var det bara att vila tills jag blev frisk och sedan fortsätta jobba, och fortsättningsvis lika tungt.
Efter två år togs Ali och andra arbetare tillfånga vid en polisrazzia eftersom de saknade pass.
– Polisen kom och tog oss till polisstationen, eller det var som en innergård med stolpar runt om och där satte de fast våra händer i stolparna. Om man betalade kunde man bli fri, även utan pass, men jag hade inte tillräckligt för att betala.
Å ena sidan var han lite rädd, å andra sidan var han van vid att bli slagen. Men de 50 piskrappen om dagen ledde till att han fick sår på ryggen och blev så sjuk att han inte ens mindes att ha blivit förd till sjukhus.
– Jag vaknade på sjukhuset. De hade de behandlat såret på ryggen. Jag var ensam i rummet så jag plockade bort droppet och gick ut genom dörren och hoppade över stängslet.
Väl ute på gatan försökte han få tag på en taxichaufför som ville köra honom till adressen där han arbetade.
– Till slut hittade jag någon som tog mig dit – en gammal man med vitt skägg. Jag betalade honom när vi kom fram.
Drömmen om det okända
När Ali lärde sig sköta maskinerna som skar stora stenar fick han löneförhöjning och kunde spara lite mer pengar. Ali litade på mellanchefen och lät honom ta hand om pengarna åt honom. Däremot litade han inte alls på högsta chefen som ofta var arg och slog arbetarna.
I sammanlagt lite mer än två och ett halvt år var han kvar där. När Ali hörde någon prata om att åka till andra länder försökte han fråga mellanchefen, men han fick inte säga så mycket.
– När jag hade tillräckligt med pengar köpte jag en smarttelefon. Någon på byggplatsen hjälpte mig att söka på internet eftersom jag inte kunde läsa. Jag hade mellanchefens nummer så jag kunde ringa honom på kvällen. Då berättade han om möjligheten att ta sig till Europa – som jag trodde var ett land. Jag blev intresserad! Jag kunde inte se någon framtid där i Iran.
Mellanchefen hjälpte honom i yttersta hemlighet. Och Ali ville inte bara till Turkiet, han ville vidare.
– Alla pengar fanns hos mellanchefen som lovade se till så att jag kunde ta mig hela vägen till Grekland. Han sa: ”Det kommer en taxi i morgon mitt på dagen, var redo”.
Bilen skulle ta honom till smugglarna.
– Jag hade min lilla ryggsäck klar i hörnet på rummet så att ingen skulle se den. Jag var redo och gick till jobbet.
När bilen kom innan lunch sprang han ner till den med ryggsäcken på ryggen.
– Vi åkte två timmar bort från Teheran mot sydvästra Iran. Sedan lämnade han mig hos smugglarna. Det fanns flera personer där. Vi åkte mot gränsen till Turkiet, på ett bilflak med ett tygskynke över. Vi åkte hela natten. Mot morgonen kom vi fram och hoppade av.
De såg berget som de skulle ta sig uppför för att sedan ta sig ner i dalen på andra sidan, mot Turkiet.
– Vi var 60 personer uppdelade i två grupper. Vår grupp gick först. Vi klättrade och klättrade. Folk började bli trötta. Smugglarna hade en grov pinne i ena handen och pistol i den andra. Ett liv är inte så mycket värt för dem. Själv är jag uppvuxen i bergen, så det var ingen utmaning för mig.
Räddade ett barn
Vandringen som skulle ha tagit några timmar tog tolv timmar. Det hann blivit mörkt innan de nådde upp på berget och de var tvungna att invänta den andra gruppen. Skottlossning hördes och smugglarna blev stressade.
– Polisen var nära och sköt på allt som rörde sig på väg upp mot berget.
När folk väl hade tagit sig upp på berget var det dags att klättra ner på andra sidan för att komma till gränsen. Vid det laget var krafterna slut för de flesta.
– Det var en barnfamilj som inte ville fortsätta, men smugglarna viftade med pistoler mot barnen.
Alis modersmål är hazidiska, en starkt dialekt av dari, och även om smugglarna hade en persisk dialekt förstod han att det handlade om att följa med eller bli dödad.
– Föräldrarna hade slängt allt de hade för att orka bära barnen. De hade tre barn och bar på varsitt, men det tredje ….
Ali lyfte barnet, som var ett par-tre år gammalt, upp på sin lilla ryggsäck och virade in honom i en sjal och bar honom vidare. Rädslan började infinna sig även för honom. Folk var trötta och det var mörkt. Vissa halkade på lösa stenar, vissa rullade ner för berget. På ena sidan gränsen fanns den iranska polisen, på andra sidan den turkiska. Ifall en enda liten lampa eller mobiltelefon tändes kunde de bli sedda. Och så hände det.
– Iransk polis började skjuta och då började även turkisk polis att skjuta. Det blev stressigt! Efter det tänkte jag bara på mig själv och barnet. Bara vi kom ner i dalen skulle inte polisen se oss längre. Jag fortsatte med barnet på ryggen tills vi kom fram till en by där vi kunde vila. Där fanns en brasa och barnet sov bredvid mig på marken. När jag vaknade på morgonen tog jag barnet och gick runt bland människorna och till slut hittade jag familjen.
Därefter blev det färd i skåpbild till Istanbul. Fortfarande var han under smugglarnas kontroll och en ny smugglare tog honom och andra flyktingar till Grekland.
– De var lika kaxiga som de andra!
Pengarna gick till gummibåtar som flyktingarna själva skulle köra till Grekland. Ali, som inte hade upplevt havet förut, hade ingen aning om att vattnet var salt och försökte genast dricka från det.
– Jag hade aldrig sett så mycket vatten!
Flyktingarna hade ingen som helst båtvana.
– Vi hade inga flytvästar och det gick stora vågor. Det var läskigt! Smugglarna valde ut de som skulle köra båtarna. De slog och sparkade och var stressade.
Båten Ali färdades i hade ett hål och släppte in vatten.
– Jag var jätterädd. Barnfamiljerna fick sitta i mitten och vi andra fick ligga i vattnet och hålla i repet runt kanten.
De drev i vågorna och det som skulle ha varit en relativt kort överfärd tog i stället tre timmar. De var säkra på att sjunka.
– Till slut kom vi fram till ön, till en stenig strand.
Hamnade i Stockholm
Efter en vecka tog sig Ali vidare.
– Jag råkade klara mig igen, säger han och berättar om hur det blev kaos när folk köade för att transporteras vidare och Ali passade på att rymma iväg till en buss mitt i tumultet.
Färden gick via Aten genom Europa och från Tyskland till Sverige och Malmö. En färd som tog åtminstone tre veckor. Själv visste han inte vart han hade varit på väg. Han togs till ett flyktingboende för ensamkommande dit han färdades ensam i en buss. Fortfarande var han otroligt rädd för poliser och ville rymma. Väl på plats fanns det andra som pratade persiska och dari.
– De berättade att jag var i Sverige. Jag fick en tolk som berättade att jag skulle vara där tills de hittade ett boende för mig. Men jag ville vidare, jag kände mig inte fri.
Där på boendet hörde han personer prata om Norrköping. Då ville han ta sig dit, även om han inte visste var det låg. Han hade växlat sina sista pengar till euro och gick till tågstationen och lyckades förhandla till sig en biljett till Norrköping, utan att kunna vare sig läsa eller engelska eller svenska. Ali hoppade på tåget men visste inte var han skulle kliva av, så han satt kvar. Slutligen stannade tåget. Ändstationen var Stockholm.
– Jag satt kvar i tåget. En kvinna försökte prata med mig men jag förstod inte vad hon sa. Lamporna släcktes och de började städa. Kvinnan kom tillbaka med polis med sig. Jag blev rädd. Jag visste inte att poliser hjälper … Men polisen tog mig i handen och slog mig inte.
Här brister det för Ali. Det blir känslosamt. Men han tar ny sats och berättar om hur han kom till ett gruppboende för ensamkommande från Afghanistan. Genom en telefontolk fick han veta att en familj skulle ta hand om honom, en persisk familj i Bredäng. Därifrån ringde han genast till sin biologiska mamma.
– Och förklarade att jag inte var kvar i Iran längre!
Tryggheten hos fosterfamiljen
Efter några månader där hamnade han tillfälligt hos en familj på Lidingö.
– Sedan träffade jag Johanna – och min andra del av livet började.
Johanna Danielsson Grüssner med familj, som även de bor på Lidingö, blev hans fosterfamilj. Även om han fick ett lugn och ett hopp hotade risken om utvisning.
– Jag föddes på nytt. Det var ett stort steg. Jag blev en helt ny person och fick ett helt nytt liv. Johanna är min riktiga mamma nu.
– Språket är viktigt! Varje dag vid matbordet lärde de mig några nya ord, säger han leende men berättar samtidigt om att han hade en tolk som bara kom en gång i veckan.
– Det var jobbigt. Ensamt!
Så småningom lärde han sig läsa och skriva på svenska, och fick även modersmålsundervisning. I takt med att han började lära sig svenska infann sig också mer och mer en känsla av trygghet. Efter tre år i Sverige hade han ännu inget pass, men väl sitt uppehållstillstånd och sitt id. Och efter att ha följt med familjen till Åland och stugan i Geta många gånger föreslog Johanna att han kanske skulle gå i skola på Åland. Det blev fordonsmekanikerutbildningen vid Ålands yrkesgymnasium. Då hade han bara gått tre år i skolan, efter att ha hoppat in i sjuan i Sverige. Hela tiden på Åland har han bott hos Tracey Nyholm i Östernäs. Nu går han sista terminen.
Kan känna sig stolt
Ett par gånger i månaden pratar han med sin mamma. Han längtar efter att äntligen kunna ansöka om medborgarskap i Sverige nästa år, och slutligen få ett pass. Då kan han även resa tillbaka och träffa sin mamma. Hans pappa dog när Ali bara var några månader gammal. Hur vet han inte riktigt, kanske blev han skjuten.
I dag har Ali många familjer. Förutom fosterfamiljen har Tracey blivit en nära vän. Dessutom har han familjen Sundberg på Bolstaholms gård. Hos dem fick han möjlighet att börja sommarjobba och fortsättningsvis jobbar han där bland annat på helgerna och hjälper Mattias Sundberg med hans ekologiska odlingar. Då bor Ali där på gården.
När Ali kom till Sverige upptäckte han träningen. Den hjälpte honom. Han sprang så fort han kunde. Numera cyklar han mycket och håller dessutom på med klättring.
– Nu är träningen en stor del av mitt liv.
Till hösten hoppas han kunna fokusera på elbilar och komma in på en tvåårig högskoleutbildning i Göteborg. Och i dag kan Ali känna en stolthet. När han kom till Sverige, däremot, ville han inte berätta så mycket om sig själv. Han ville inte känna sig annorlunda. Det gjorde han ändå. Nu, däremot, kan han förstå vad han har åstadkommit.
– Det är inte många som vet hur det egentligen är med krig och hur de har det. Även om man läser eller ser det på nyheterna vet man så lite. Verkligheten är någonting annat.
– Jag klarade det. Jag är stolt!
