Lärarjobbet är som ett kall för Andreas Söderström som sedan 2019 jobbar i Sunds skola. Han beskriver sina ”tre liv” i form av studieliv, hästliv och jobbliv. Parallellt med jobbet som lärare och travtränarsysslan studerar han nämligen till klasslärare på distans vid högskolan i Gävle. För honom var det självklart att välja läraryrket.
– Jag hade det svårt i skolan. Jag gick till och med om en årskurs, säger han och fortsätter med att beskriva hur han med skolans hjälp, sin egen vilja och föräldrarnas stöd lyckades vända skutan så pass att han senare gick ut Ålands lyceum med 9,03 i medeltal.
– Lärare ska utrusta eleverna med olika verktyg för att ta sig an olika uppgifter – preparera dem för ett livslångt lärande, säger han övertygande.
Men för att blicka tillbaka till den tidiga skolgången. För visst svajade självförtroendet när skolarbetet var jobbigt, särskilt när Andreas inte heller var en hejare på bollsporter eller liknande, som han säger. Han kände att han behövde hitta sina grejer, som visade sig finnas i ämnen som svenska och engelska.
– När jag började fyran fick jag en lärare som tog fram det där hos mig!
Ett livslångt lärande
Andreas reflekterar över sitt eget jobb som lärare.
– I år jobbar vi mycket med styrkorna. Men hon var lite före sin tid, säger han om sin egen lärare i fjärde klass.
– Jag har fått vara med om implementeringen av den nya läroplanen. Det är mycket betoning på just det livslånga lärandet. Kompetensen.
Han förklarar fördelen med att kunna ta med erfarenheterna från jobbet till studierna – och vice versa. Egentligen innebär lärarstudierna på distans vid högskolan i Gävle heltidsstudier, det vill säga 40 timmars studier i veckan. Samtidigt har han friheten att strukturera dem så att han kan planera sin fritid. Han behöver ramar för att vara produktiv, förklarar han och menar att han nog har en odiagnostiserad adhd.
– Jag behöver hålla tempot. Mål är jätteviktiga. Var är vi och vart är vi på väg.
Kanske, säger Andreas, skulle det ha varit värdefullt att ha fått en diagnos när han var yngre.
– För att få förståelse, säger han och det framgår tydligt att han i dag vet vad som fungerar för honom, hur han behöver strukturera sitt liv.
Lärarjobbet är som ett kall för Andreas. För honom är vissa frågor grundläggande, som:
– Hur funkar du? Hur kan vi hjälpa dig?
– Vi har ett fantastiskt kollegium, säger han om lärarkollegorna.
Han beskriver tiden då coronapandemin präglade skolarbetet.
– Vi skrattade oss igenom pandemin. Vi försökte behålla glädjen!
Själv började han studera under pandemin och självklart påverkades dessa av begränsningarna som rådde. Även om han studerar det mesta på distans innefattar studierna egentligen vissa närstudier och träffar, men inte under pandemin. Så hela den första tiden sågs studenterna enbart via datorskärmarna.
– Det var surrealistiskt när vi träffades på riktigt, säger han om känslan när man plötsligt såg hela personerna och i verkliga livet.
Tränar travhästarna
När Andreas lämnar jobbet för dagen tar arbetet med travhästarna vid. Visst har han lekt med tanken att jobba som travtränare på heltid, men det är inte helt lätt att göra det på Åland. Och samtidigt trivs han med sitt lärarjobb. Kombinationen.
– Lärarjobb är lite som skådespeleri, inflikar han och förklarar att det passar honom.
Dessutom inser han att han får sin terapi av hästarna och vise versa är lärarjobbet som terapi när hästarna inte är i form. Just nu finns totalt fem hästar i stallet. Tre tävlingshästar och två unghästar som bara tränas och inte tävlar ännu.
– Jeppas Unplugged har vi i träning åt ett ägargäng. Han vann Margaretas tidiga unghästserie för treåringar med 300.000 kronor i förstapris.
Under sommarperioden tävlar man på travbanan i Norrböle, i övrigt är det Sverige som gäller. Perioden december, januari och februari är tiden för vinterträning. Därefter blir det start ungefär var fjortonde dag. Andreas har haft kusklicens sedan har var 15, men han kör aldrig lopp. Handlar det om lopp hemma på Åland är det pappa Jan som kör, handlar det däremot om lopp i Sverige är det en så kallad Catchdriver som anlitas – det vill säga en kusk som kör andras hästar och inte tränar dem.
– Jag är inte sugen själv. Pappa är en duktig kusk och de vi anlitar i Sverige är professionella.
Viljan att tävla
Andreas är uppvuxen i Söderby, Lemland och det är också där hästarna, stallet och träningsanläggningen finns. Själv började han egentligen med ridning. Han red på Karins ridskola på Föglö och hade även en egen ponny. Travhästarna fanns ändå alltid med i bilden, eftersom hans pappa Jan höll på med travhästar. Visserligen red Andreas även på de hästarna, men så småningom tog travet mer och mer över även för Andreas och numera är han tränaren på familjens Stall Sjöskog.
– Pappa har degraderats till hästskötare, hovslagare och banmästare, säger han leende och inflikar:
– Mamma Mia har hand om det administrativa. Hon är högsta hönset!
Invid föräldrahemmet och stallet finns en bana i mjuksand formad som en åtta. I övrigt kör de emellanåt på travbanan i Norrböle.
– Men i dagsläget mest hemma. Mjuksandsbanan ger starka hästar. Starka hästar är snabba hästar!
Andreas gillar att ha kontroll över allting – hela vägen från foder till träning. Och det har han också. Samtidigt bollar han gärna med sin pappa som besitter stora erfarenheter.
– Jag gör som jag vill, men det är en trygghet. Jag har en hunger att lära! Jag frågar mycket!
Kring vilka egenskaper en bra travhäst ska besitta, säger han:
– Den hästen som hoppar över minst med träningspass.
Andreas betonar hjärta och lungor som avgörande – och viljan att tävla.
– Annars spelar det ingen roll.
Han tror starkt på unghästen Jeppas Watson, samtidigt som polletten ännu inte har trillat ner hos ynglingen.
– Han springer och tittar sig omkring, säger Andreas och visar hur det kan se ut.
– Men när polletten trillar ner – då!
Han återkommer till vikten i allt från foder och skötsel till träning och bekräftelsen man sedan får på banan.
– Bekräftelsen på det man gör.
Andreas beskriver vidare känslan när man har det stora djuret framför sig och som lyssnar på en.
– Det är kraftiga djur!
Kraschen kom
Nuförtiden blir det inte mycket ridning för Andreas.
– Om jag hade mer tid skulle jag gärna gör det. När man rider hästarna i skogen får de lyfta på benen och det blir mental träning för dem.
Just nu är det bildkonst som gäller på lärarutbildningen. Den gångna veckan har varit sportlovsvecka på Åland vilket har inneburit att hästarna har fått sin beskärda del av hans tid.
– Och så har jag lite arbetsuppgifter att ta igen.
Om den egna fysiska träningen visar det sig att det är löpträning som gäller och också att han, tillsammans med sin kusin, har bestämt sig för att börja träna på gym.
– Och så lite LCHF. Lite choklad hjälper alltid. Träningen är min mentala grej. I höstas kraschade jag och låg en vecka. Pappa fick ta hand om hästarna. Då släppte jag kosten, rutinerna, träningen, säger han och förtydligar att han då på nytt insåg hur viktiga de delarna är i livet för honom.
– Men så såg jag en tjej med Cerebral pares, CP-skada, på Instagram. Hon har jobb, barn och jag blev väldigt inspirerad av henne. Om hon kunde ha lyckats så bra trots förutsättningarna kan jag också. Och jag visste att jag hade rett upp det förut, att jag kunde göra det igen. Jag fick sparka upp mig. Man kan inte skylla på någon annan, säger han och kommer in på det egna ansvaret och på psykologiområdet.
– Vi har våra gener, vår miljö och så jokerkortet. Hur du spelar dem är upp till dig. Du är författaren i ditt liv.
Utan tvivel blir det förvisso ganska fullt upp med både arbete, studier och tränarsysslorna. Han försöker dock ta saker och ting bit för bit och påminner om det engelska uttrycket:
– How do you eat an elephant? One bite at a time.
Att inte ge upp
Andreas nämner favoritförfattaren J.K. Rowling som blev refuserad otaliga gånger innan ett förlag slutligen trodde på henne och hennes bokmanus. Han menar ytterligare att det är av våra fel och misstag vi lär oss.
– Det lär jag eleverna. Grit: Konsten att inte ge upp, säger han med hänvisning till boken med samma namn.
Det är onekligen viktigt för honom med mål och delmål.
– Och lite bekräftelse, lägger han till och ler.
Egentligen tycker Andreas också om att skriva. Det finns någonstans där i bakgrunden, men just nu skriver han dock inte på några egna grejer.
– Jo, nej, säger han skrattande och drar på med lite extra åländska.
– I nian var jag på ett skrivarläger på Island med olika workshops, säger han och minns en period av lite mer aktivt skrivande.
I nuläget har Andreas inget behov av att bo någon annanstans än på Åland.
– Vi har det väldigt bra här. Det är tryggt här. Bara jag får resa till varma länder emellanåt, typ till Grekland.
Efter studenten jobbade han ett och ett halvt år i Sverige på ett stall som hästskötare.
Han minns när han var med om att hästen Antonio Tabac segrade i storloppet Prijs der Giganten i Nederländerna.
– Det var ett stort ansvar, säger han när han beskriver jobbet med hästarna som innebar långa dagar.
– Vi kunde börja vid halv sex och jobba till sex, halv sju på kvällen. När vi kom hem från ett trav var det sent på natten och så upp tidigt på morgonen igen.
– Det var naturligt att flytta hem och ta tag i studierna, men också bra att ha varit iväg och vidgat vyerna.
Även om det är vid föräldrahemmet stallet, hästarna och träningsanläggningen finns bor Andreas själv i ett torp i Granboda, Lemland. Han försöker omge sig med människor som ger honom energi. Annars dräneras han på detsamma. Han behöver även sin tid i ensamhet, emellanåt.
– Jag tycker om att vara själv!
