Otaliga är de turer som jag tagit ut till Järsö för att plåta den, bland fågelmänskor, näst intill famösa hökugglan som vistats där under flera månader. Den har tydligen bestämt sig för att övervintra på Åland! Bra plan tycker jag och många med mig. Närheten till Sleipner och råttorna som kan springa där bland hästskiten är en teori, lika bra som andra, till varför den valt att stanna.

Som sagt, jag har varit ute efter att fånga ugglan på bild under ett antal tillfällen. Första gången jag var enkom på jakt efter den fick jag faktiskt syn på skapelsen. Precis då jag stannade bilen satte ugglan sig i ett träd 20 meter från mig, bara för att lätta och ljudlöst flyga vidare innan jag ens hunnit ut ur bilen. Under mina turer till Järsö har jag träffat fågelskådare och fotografer både från Åland, Finland och Ryssland och andra intresserade som försökt få sig en titt på den gäckande ugglan.

Med sitt tvärbandade bröst och sin höklika silhuett är det inte konstigt varför denna uggla fått namnet hökuggla. Den är inte bara lik en hök, den jagar också på dagen till skillnad från de flesta andra ugglor. Ofta ses den sitta i en trädtopp, gärna vid kanten av ett hygge eller en äng, där den kan spana efter sorkar, möss och andra bytesdjur i gräset. Den är 35-43 centimeter lång och har ett vingspann på 69-82 centimeter. Hanar väger i genomsnitt ungefär 270 gram och honorna 320 gram.

Hökugglan håller normalt till i Sverige och Finlands nordligare delar, men vissa år bryter många hökugglor upp och gör långa strövtåg söderut, förmodligen när det är ont om föda i norr. Sådana höstar och vintrar kan hökugglor ses ända nere i södra Sverige. Själv har jag lyckats se och fota hökugglan både i Skarpnåtö och i Saltviks djupa skogar tidigare år.

Inga snabba rörelser

Denna gång parkerade jag på mitt vanliga ställe. Solen tittade fram och bjöd på ett vackert varm ljus i kvällningen. Jag tog kameran (stora kanonen) på en rem runt axeln, lämnade stativ et cetera i bilen eftersom jag bara skulle ta en snabb titt. Den har ju inte varit här på mycket länge. Lite vårdslöst promenerade jag längst med vägen och tittade mig runt ifall den skulle sitta i något träd och uggla.

Med solen liggande lågt och rakt i ansiktet närmade jag mig den plats där jag brukar svänga och gå tillbaks. Men, vad är det där? Uppe i en rund buske bara 15 meter från mig, precis bredvid vägen, ser något relativt runt. Jag stannar till, kisar mot solen.

Jamen, där sitter den ju! Snabbt och ändå försiktigt höjer jag kameran och lyckas få in ett flertal fullträffar. Hökugglan har full koll på mig och den har sett mig komma, väl upplyst av solen, på långt håll. Han, vilket lika väl kan vara en hon, vrider huvudet helt runt, kollar in miljön, vrider tillbaks och riktar de stora gula ögonen, med de kolsvarta pupillerna, rakt på mig. Med pulsen i 190 låtsas jag som om det snöar och gör en avslappnad kringgående rörelse utan att knappt titta på ugglan. Jag vill få solen från rätt vinkel och hoppas den sitter kvar.

Under mina turer då jag sökt denna herre har jag fått goda tips av vänliga likasinnade skådare. Det är ingen ide att försöka smyga. Ugglan har ändå redan både hört och sett dig. Inga snabba rörelser. Titta inte på den. Närma dig försiktigt, inte spänt och med uppmärksamheten på annat än ugglan. Be till högre makter och hoppas på att den väljer att stanna kvar och visa upp sig då du är i position.

I full prakt

Hökugglan flyger förbi mig på nära håll och byter träd. Nya fotochanser från nya vinklar med nytt ljus. Jag får sällskap av en dam som sett den förut. Denna gång saknar hon verkligen sin kamera. Vi beundrar den tillsammans, pratar lite, innan hon promenerar vidare. Ugglan flyger över viken och jag tänker att det är över för denna gång. Rätt nöjd är jag ändå även om jag gärna skulle önskat ett foto på den i flykten. Då ser jag två personer och en hund promenerandes på udden dit ugglan flög. Har jag tur skrämmer de upp den och jag får chans att fota den på nytt – och kanske till och med i flykten. Jag kan gott vänta några minuter och se vad som händer.

Mycket riktigt. Plötsligt kommer den svepandes tillbaks över viken och visar upp sig i sin fulla prakt. Det känns som om vi blivit polare. Uggis byter buskar. Verkar undra: Vill du ha mig i profil? Kanske med den gyllene himlen som bakgrund? Flygandes på nära håll, rakt bakifrån då jag vrider huvudet ur led och ser ner på dig och så vidare.

Ett ordentligt hejdå

Slutligen sänker sig mörkret och en glad kille kan sätta sig i bilen och styra kosan hemåt med minneskortet fullt av bilder på min nya polare Uggis. Då jag kört en bit kommer han flygandes rätt mot bilen, jag saktar ner och den sätter sig i busken precis vid vägen. Jag stannar och han bjuder på en par vackra bilder till. Han vill tydligen helt enkelt sig hejdå ordentligt. Vi har i alla fall tillbringat en par timmar av våra liv tillsammans.

Text och foto: Daniel Eriksson