Gunilla har alltid varit blyg och försiktig. Uppväxten präglades av en mamma vars liv enbart kretsade kring den egna personen. Gunilla skulle alltid finnas där för henne, men fick inget tillbaka. Hon lärde sig att inte ta plats och hon begärde inget. Och hon visste inget annat.

När Gunilla träffade sin blivande make ”Håkan” drogs hon, som hon säger, till det bekanta. Mönstret upprepade sig. Till en början var han ”jättegullig och rar” men redan under det första året tillsammans kom det första slaget. Hon skulle lyda, fick inte ha egna åsikter eller säga emot, han kontrollerade precis allt hon gjorde och vem hon umgicks med. Satt hon för länge vid symaskinen – som hon tyckte var roligt – blev han sur. Till exempel. Våldet, såväl det psykiska som det fysiska, var som värst när han drack. Ett par gånger fruktade hon till och med för sitt liv.

Med tiden lärde hon sig att hålla med, eller vara tyst. Det var lugnare så.

Till slut utvecklade Gunilla panikångestattacker. Även om de avtagit är det något hon måste hantera än i dag.

Manipulerade barnen

Gunilla och Håkan levde tillsammans i många år, och fick tre barn tillsammans. Tredje barnet kom efter en längre nykter period och hon hade börjat hoppas. Men innan barnet var fött började han dricka igen.

– Jag minns när jag just hade kommit hem från bb. Jag satt på sängen och ammade och grät, och han satt i vardagsrummet med sina ölflaskor.

Gunilla försökte lämna honom. Hon tog barnen med sig och flydde flera gånger till skyddshemmet Tallbacken, men kom alltid hem igen. Håkan lovade bättra sig, men så blev det aldrig. Den dagen Gunilla äntligen blev fri var det Håkan som tog initiativet. Han hade träffat en annan kvinna.

Skilsmässan var jobbig. Gunilla och Håkan stred om barnen och under åren som följde vägrade barnen i perioder att vara hos sin mamma.

– Han manipulerade dem. Han sade att det var mig det var fel på, att det var mitt fel.

Fick ingen tröst och stöd

Gunilla vet inte hur medvetna barnen är om våldet hon utsattes för. Oftast skedde det kvällstid när de hade lagt sig. Men visst borde de ha märkt att något inte stämde?

– Det tror jag nog.

I dag är barnen vuxna och har egna familjer. Men trots att det gått lång tid har Gunilla svårt att prata med dem om det som hänt. Hon är rädd för att inte bli trodd, och att de redan har skapat sig en sanning utifrån vad deras pappa sagt.

Och just det här att bli ifrågasatt, att det som sker kanske inte är så farligt, det har Gunilla upplevt förr – även när hon sökte professionell hjälp.

– Det var hemskt. Man börjar tvivla på sig själv. Men det här hände för länge sedan, saker och ting har säkert utvecklats.

Den enda person som Gunilla anförtrodde sig åt under tiden hon och Håkan levde tillsammans var hennes mamma. När det var som värst och Håkan inte var hemma kunde hon ringa och prata med henne. Men hon fick aldrig något stöd.

– Visst var det skönt att prata av sig. Men hon levde också i ett olyckligt äktenskap med min styvpappa, så vi satt mest och öste elände över våra respektive. Hon kunde aldrig ge mig tröst eller lyfta mig.

Håkan och Gunillas mamma kom dessutom bra överens, och ibland kändes det som att de gaddade ihop sig mot Gunilla, säger hon.

Har hittat sig själv

För Gunilla har det varit viktigt – och direkt avgörande för läkningsprocessen – att skaffa sig så mycket kunskap hon bara kan om det hon varit med om. Hon har hittat mycket information på internet samt läst böcker. Hon aktar sig för att stämpla någon, men säger att både hennes mamma och Håkan har narcissistiska drag. Förståelsen för varför de agerat som de gjort, och insikten om att det faktiskt inte är henne det är fel på, var förlösande.

Tvärtemot många andra kvinnor som levt i destruktiva relationer förlorade Gunilla aldrig sin personlighet när hon levde med en kontrollerande och våldsam man – hon hade redan från barnsben fått veta att hon var värdelös. Håkan bara bekräftade det.

Med hjälp av en coach har hon fått verktyg att gå vidare, och kanske framför allt: tro på sig själv.

– För första gången i mitt liv ser jag att jag har ett eget värde. Jag är inte så fel som de fått mig att tro.

Men trots att både barndomen och äktenskapet var traumatiska finns det inga ursäkter, säger hon. Hon bär själv ansvar för sitt liv och sitt mående, och den enda vägen är framåt. Hon har vågat göra saker som hon aldrig skulle ha gjort förut – och hon har fortfarande drömmar.

– Jag har blivit jag. Jag litar på min egen förmåga, och tar jag fel beslut kan jag stå för det.

Hon är rädd för att låta kaxig när hon säger att hon känner sig stark, hon vill inte bli egoistisk och det är ovant att ta plats. Och visst kommer det dagar då hon fortfarande tvivlar.

– Men känslan är ändå att det är jag som bestämmer. Det får mig att må bra.