För den som har ett eller ett par barn är det svårt att tänka sig fyra barn i blöjåldern samtidigt. Tanken hisnar.
Juri Jalava har haft det så. Det är några år sedan nu, men det gick. Familjen överlevde.
Fyra ur den sjuhövdade familjen samsas runt köksbordet när Ålandstidningen kommer på besök. Två av dem har varsin pekdator. Emil (som kavat sträcker ut fyra fingrar för att visa hur gammal han är) tittar på barnprogram på sin. Elvaåriga Emma har en lite mindre modell i ett fodral. En stor datorskärm tronar mitt i vardagsrummet. Pappa Juri ler besvärat.
– Så fort de kommer hem från skolan går de runt med sina paddor. Det har blivit så mycket att Noel har en självpåtagen paddfri dag. Men det går så där, säger han.
Emma äter och försvinner från bordet. I stället kommer Jeremi, äldst i syskonskaran, och sätter sig med en tallrik. Det är lite som att sitta på ett kafé och prata. Nya ansikten kommer och går. Mamma Petra går omkring och pysslar med sitt.
Ett par sedan lusse
– Vi träffades faktiskt i lyceet när vi var 16, och vi har hållit ihop sedan dess. Så man kan säga att vi verkligen känner varandra. På både gott och ont kanske.
Kärleken höll i sig. Trots ett år i militären och trots åratal av yrkesutbildningar på olika håll, förblev de ett par. Det dröjde 13 år, efter att de flyttat ihop, gift sig och köpt hus, innan planerna på barn började växa till sig. Första barnet, sonen Jeremi, föddes 2000. 
– Jag kommer ihåg hur vi efteråt pratade om vilken skillnad det var. Det är verkligen en stor omställning att skaffa barn. Livet vänds upp och ned, man får nya prioriteringar och ingen tid för sig själv. Och visst är det både utmanande och ansträngande. Men det blir en naturlig förändring. Man accepterar det, det är inget fel eller konstigt med det.
Två barn skulle det bli. Det hade Juri och Petra redan planerat. Året efter föddes Jenna.
– Då började det bli nervöst. Plötsligt hade vi två barn som man skulle byta blöjor på. 
Resten gick av bara farten. Nytt år, ny graviditet.
– Kommer du ihåg vad du sade när jag kom hem efter första ultraljudet och berättade att jag väntade tvillingar? Petra ropar från vardagsrummet och tittar in i köket. Hon flinar och fortsätter:
– Din första reaktion var att ”då måste vi köpa en ny bil”.
Juri skrattar.
– Ja, det var ju svårt att förstå först. Jag visste ju hur det var att vara med vid en förlossning och få ett barn. Nu skulle det plötsligt bli två. Och med allt det innebär i form av ökade risker och sådant. Nä, jag blev orolig. Och med fyra barn så, tja, vi behövde ju en ny bil.
– Jo, det är ju sant. Det behövde vi, slätar Petra över.
De gör så där hela tiden. De håller med, lyfter fram och bekräftar varandra.
Inga blommor, egentid
Så det blev fyra syskon, varav två tvillingar. Sex år senare kom ett sladdbarn, Emil, han som höll upp fyra fingrar.
Den som sysselsätter sig med att läsa tipsspalter i tidningarna kan få för sig att alla förhållanden kan räddas med en spontant inköpt blomma då och då.
Sådant gör inte Juri. 
– Jag är inte särskilt romantisk, säger han.
Han har andra metoder.
– Det handlar om att man ger varandra egentid. Petra gillar att baka och laga mat, så hon får tid att ägna sig åt det. Jag brukar gå ut i garaget och fixa med något, och det får jag tid att göra. Men det handlar också om att man gör saker tillsammans. Man får inte glömma bort varandra bara för att man har barn. Vi brukar gå på julfester med våra jobb tillsammans. Och så kommer jag alltid ihåg vår bröllopsdagar och Petras födelsedag.
Vi börjar prata om tips till andra föräldrar. Är man fembarnsfar i en familj där rutiner och samarbete är mer regel än undantag bör man ha en del tips att dela med sig av. Och det har han.
– Äldsta sonen Jeremi har hållit på mycket med tv-spel. Men en dag sade han till mig att han hade tröttnat. ”Jag har spelat bort två år av mitt liv”, sade han. Hyllorna i hans rum var fulla av PS3-spel. Så då började vi fundera, berättar han.
Det hör ihop med resonemanget kring egentid. Som pappa finns det alternativ till att tillbringa den där egentiden med att stå ensam i garaget och mecka med bilen. Egentiden kan ju också tillbringas med någon med gemensamma intressen. Och den där någon kan vara barnen.
– Så vi började snacka om motocross, och köpte en hoj. Det har visat sig bli ett jättestort intresse både för Jeremi och mig, och vi har kul ihop. Sedan, visst, det är en farlig hobby. Det är en tidsfråga tills han råkar ut för något, han vurpade i somras till exempel. Och det är nervöst att stå och titta på när han kör. Men det blir vår gemensamma tid, och det är värt mycket.
Glöm inte hälsan
Med fem barn är det dessutom lätt att man glömmer bort sig själv och sin hälsa, menar han.
– Det är viktigt att komma ihåg den, för det är viktigt att orka vara pappa. Ibland åker vi och simmar ihop. Man borde kanske göra mer. Vi har gymmat ihop någon gång. Och vi har testat att springa tillsammans. Ju bättre skick man är i, desto bättre orkar man med vardagen.
I morgon är det fars dag, något som uppmärksammas i det Jalavalska hemmanet.
– Vi brukar äta gemensam frukost den dagen. Jag brukar få fina fars dagskort som ungarna lagat i skolan. Och så brukar det bli något extra gott till middag.
Han tittar hastigt på Petra som för att understryka det där sista.
– Jag funderar faktiskt på middagen. Kanske rostbiff?
Juri ser nöjd ut.
Känner du dig uppskattad som pappa?
– Ja, det gör jag. Absolut.

Annika Kullman